Doktor Mukles samlade tystnad
Myror i brallan-Ola tar kokain och jag spenderar lördagen i fosterställning lyssnandes på Jojje Wadenius visor. Gör solkatter med två meter höga spegeldukar med min far och håller hans 86-åriga grannes hand. Den är så mjuk, det känns nästan som att det inte finns någonting kvar av den. Hon för min hand mot hennes kind och håller kvar den där medan hon pratar om andra världskriget och hur det är att bli gammal.
Det är söndag och jag sätter på mig en blommig barnklänning och åker ersättningsbussar. Fruktträden blommar, det är grönt och jag äter glass med människor jag älskar. Jag sitter på bussstationer i timmar och väntar i solen, väntar på att tiden ska gå. Att jag ska växa i mig själv igen. Blir bjuden på pingstkyrkokolor av en gammal farbror. Han kallar dem karameller även fast vi båda vet att karameller är hårda. Han tycker om att gå i krykor, en gång gick han till fyra stycken på samma dag säger han och skrattar finurligt. En var en baptistkyrka. Kolan fastnar i tänderna. Det står "Älska gud, älska människan" på dem och han skulle blivit bonde om hans far hade fått bestämma, men han hamnade på järnvägen i stället. Han ger mig ännu en kola och går av två stationer innan mig.
Nu är det måndag igen.
I en liten bok med titeln "Gjentagelsen", eller "Upprepningen", skriver SØren Kierkegaard:
"Upprepningens dialektik är enkel; det som upprepas har en gång varit, annars kan det inte upprepas, men just det, att det har varit, gör upprepningen till det nya. När grekerna sa att all kunskap är erinring så sa de: hela tillvaron, som är till, har varit till; när man säger att livet är en upprepning så säger man: tillvaron, som har varit till, blir nu till. Om man inte äger erinringens kategori så upplöses hela livet i tomt och innehållslöst buller."
Att köpa sig en enkelbiljett till helvetet
j
.
a
.
h
.
a
.
j
.
a
.
Just nu känner jag mig mest som ett svart orkanväder. Lämnar tjocka svarta spår. Som olja. I fjädrar. I mig.
.
a
.
h
.
a
.
j
.
a
.
Just nu känner jag mig mest som ett svart orkanväder. Lämnar tjocka svarta spår. Som olja. I fjädrar. I mig.
Om jag bara fick, om jag bara kunde
Och vad bor i mig nu
förutom
rastlösa ben
en kastlös själ
nagellösa fingrar
Och jag letar efter nagelband
lite lycka
bland påskliljor
och andra falska förhoppningar
Mina tankar
som lösrullade cigaretter
spridda
Vita lakan
och dina svettpärlor
som bildar stjärnbilder
på din panna
min kropp
av akryl
och tempera
Alla mina
alla mina snedsteg
som ledde mig till dig
Söndag på Väddö
Dricka rödvin innan klockan slagit kväll, röka pipa insvept i en grå filt och prata med en av dem jag älskar allra mest. Det är så en söndag ska spenderas. Nu: vävsalen och mer vin!
Hör nu hur ditt hjärta bultar i mig
En timme kvar till verkligheten och jag inser bara mer och mer hur lite jag faktiskt har kvar här. Så många underbara, men inte mig själv. I väntan på första bussen, som ska ta mig i alkoholångor och gårdagens smink till tovning och nykardad ull. Och jag blir aldrig ren här. Det är för mycket som drar mig tillbaka i smutsen igen. Jag vill bara vara en av dem som vaknar upp till fågelkvitter med vita lungor, vitt samvete och ett hopp om kärleksdikter. Jag tror inte på något av det i nuläget. Men man måste väl alltid kämpa lite.
Ochdetskullevarabortadetärbortamenkännsfortfarandefastänjagintevetvarför
Ochdetskullevarabortadetärbortamenkännsfortfarandefastänjagintevetvarför
Mellan sexton och tjugosex
Jag har börjat handla lyrik. Lite småpretantiöst sådär, men helt fantastiskt. På alla marknader, andrahandsaffärer och antikvariat finner jag mig framför denna hylla, med ett tiotal kända och okända namn i min hand. Sedan bläddrandes i någon nedsutten fåtölj, smakandes på ord som inte är mina. Min senaste kärlek är Lukas Moodysson, någon jag inte trott skulle ta någon vidare plats i mitt liv får nu vara ständigt resesällskap och citeras högt för folk jag tycker om. Nästan alla sidor är nedvikna, har små "hundöron" som det ju var så förbjudet att göra i böcker när jag var liten. Hade det redan när jag köpte den. Redan då hade någon omsorgsfullt valt ut, velat arkivera, komma ihåg, velat komma tillbaka.
Samtal när kometen närmar sig och asfalten kokar
- Hej hur är läget?
- Bra.
- John, det här är Henrik.
- Hej. Trevligt att träffas. Det här är min pojkvän Johan.
- Hej. Jag heter Frank Mattson.
- Goddag, herr Mattson. Mitt namn är Jörgen Robertsson.
- Det här är min fru.
- Trevligt att träffas, fru Mattson,
- Vem är det där?
- Det är Barbro.
- Är hon din syster?
- Nej, det är inte min syster.
- Aha! Hon är din flickvän. Och vem är det där? Är det Barbros bror?
- Nej, det är det inte, det är hennes man.
- Titta! Är det inte Frank?
De höjer rösten hela tiden, pratar högre och högre.
- Jo, det är det.
- Vem är det där? Är det hans fru?
- Nej, det är hans flickvän, Katarina Levander. Och det där är hennes mamma och pappa.
- Katarina Levander. Herr och fru Levander. Och där är Katarinas bror, Benjamin Levander.
De skriker.
- Det där är hennes syster, Elisabet Brodin. Och där är Elisabets make. Elisabet är Franks fru.
- Är det du som är Frank?
- Nej, jag är Johan.
- Jaha. Mitt namn är Katarina Levander.
- Hur stavar du till det?
- K-a-t-a-r-i-n-a L-e-v-a-n-d-e-r.
- Hon heter Katarina Levander. Hennes adress är Ängelholmsgatan 5.
- Kan du bokstavera Ängelholmsgatan?
- Ä-n-g-e-l-h-o-l-m-s-g-a-t-a-n.
- Jag har ingen man, jag har alltid levt ensam, och jag trivs bra med det , och riktigt ensam är jag ju inte, jag har ju mina krukväxter att pyssla med. Jag tänker att jag tänker. Jag tänker alltid minst två tankar samtidigt. En tanke som kontrollerar den andra tanken. Jag skulle vilja vara ett hårdrocksband. Jag ligger i min säng och förvandlas till en femåring. Mina armar är så korta. Täcket är så tjockt. Flera mil tjockt. Jag har en krukväxt som jag nästan älskat ihjäl. Jag älskar alla mina krukväxter, men den här pelargonen är speciell, jag vattnar den hela tiden, jag kan inte låta bli.
I denna min dikt
I den här dikten ska allt ställas till rätta.
Bordet står nu på sin rätta plats.
Stolen står nu på sin rätta plats.
Det finns inga koncentrationsläger
Flickan lämnade aldrig pojken
och han lämnade aldrig henne.
Deras kärlek fortsätter att växa
i denna min förbannade dikt.
Skidpjäxor
Jag har köpt nya skidpjäxor. Detta är en autentisk bild av mitt liv: det är natt, jag sitter barfota på golkvet med en skidpjäxa i famnen, jag kramar den som vore den ett spädbarn, jag vaggar fram och tillbaka, du har krossat mig, jag virar en gul halsduk runt huvudet och äter filmjölk med äpplebitar och kanel, jag riktar fjärkontrollen mot huvudet och försöker sänka volymen, det gör ont, varje tanke är outhärdlig, det hjälper inte att skriva att det gör ont, det hjälper inte att skriva att varje tanke är outhärdlig, det hjälper inte att skriva att det inte hjälper att skriva att det gör ont, det hjälper inte att skriva att det inte hjälper att skriva att varje tanke är outhärdlig, det hjälper inte att skriva att det inte hjälper att skriva att det inte hjälper att skriva att det gör ont och att varje tanke är outhärdlig, det hjälper inte att skriva någonting och ändå sitter jag här och skriver, jag är ingen människa, jag är en ängel, jag ska dränka mig i Gud, jag injincerar heroin rakt in i hjärnan, jag gör så att blommorna blommar, jag gör hela kohagen grön, jag skriver en medicinsk avhandling om att det är fullt möjligt att lära upp sitt hjärta till att bli ett fullt fungerande matsmältingsorgan, jag är en transformer, jag är en bingohall, någon skriver FUCK THIS BINGOHALL på min hud, jag kidnappar en plastikkirurg, han opererar mig till en gammal tant, jag är en ängel, du har krossat mitt hjärta, mitt huvud, mina knogar, mina knäskålar, min kärlek till dig upphäver tyngdlagen, du har knullat mitt hjärta alldeles för hårt. Någon måste komma och brista mig hel. Jag faller omkull igen jag faller omkull igen och musklerna domnar och himlen blir molnfri.
Att ta livet av all självrespekt
Note to self: Skaffa mig bättre sysselsättningar på torsdagmornar än att ta egobilder och lyssna på Rupaul – Supermodel
Det blir liksom lite för mycket haha
This Is How We Walk on the Moon
Ok ok ok då drar jag och Maria till Amsterdam i morgon då. När hände detta kan man undra. Hjärtat på högvarv, tankarna i trassel. Fantastiskt fantastiskt!
pompompom
Nice med en timmes gratis massage för att hälsopedagogerna utbildar sig till massörer för tillfället på min skola. Känns ganska värt efter en dag med att fika och vika tottoro i origami på lektionstid. Och i morgon har jag bara kroki och frigörande dans på kvällen.
Celebrity rehab x 2 - yes please!
Celebrity rehab x 2 - yes please!
Dessa mina ungdomsår
Idag har jag varit så rädd för att försvinna. Som när man var liten och satte händerna för ögonen och trodde att man inte existerade i fysisk form längre, bara för att man inte såg någonting omkring sig.
Blahablaha
Jag har en benägenhet att arkivera saker. Lägga dem på fasta platser, få översikt. Placera mina tankar, minnen och händelser i konkreta former så att jag känner att de blir på riktigt. Att livet inte bara rinner genom mina händer. Kanske är det någon typ av rädsla för döden. Att inte finnas kvar. Kanske är det någon typ av egocentrism. Att vilja lämna avtryck, sparade intryck. Att få veta att jag lever, och att jag har levt. Jag har alltid skrivit dagbok, alltid skrivit ned tankar och känslor. Sparat foton, brev, kvitton, biljetter och minnen. För att kunna komma tillbaka. Precis. När. Jag. Vill.
Och kanske är det därför jag hamnar här.
Och det är ofta som jag kommer på mig själv och skäms lite när jag inser hur mycket av mig själv jag sorterar in i överskådliga kategorier med halvdanna åstadkommanden. Tre bloggar, flickr, myspace, vimeo, facebook, dagboken, fotoalbumen, ritblocken. Allt det jag tänker att jag ska lämna kvar, när jag ju faktiskt finns här. Nu. Lite som mina första dagböcker jag skrev för framtiden. När jag var elva år och sådär elvaåringspretantiös som inte ens är speciellt charmigt, och började min vita dagbok med kaniner på med " Om någon hittar den här dagboken när jag inte längre finns, så hoppas jag att personen tänker på mig som en vänlig person. Kära hälsningar, Hanna Alfredsson". Ugh.
Och kanske är det därför jag hamnar här.
Och det är ofta som jag kommer på mig själv och skäms lite när jag inser hur mycket av mig själv jag sorterar in i överskådliga kategorier med halvdanna åstadkommanden. Tre bloggar, flickr, myspace, vimeo, facebook, dagboken, fotoalbumen, ritblocken. Allt det jag tänker att jag ska lämna kvar, när jag ju faktiskt finns här. Nu. Lite som mina första dagböcker jag skrev för framtiden. När jag var elva år och sådär elvaåringspretantiös som inte ens är speciellt charmigt, och började min vita dagbok med kaniner på med " Om någon hittar den här dagboken när jag inte längre finns, så hoppas jag att personen tänker på mig som en vänlig person. Kära hälsningar, Hanna Alfredsson". Ugh.
Nu hör jag verklighetens hårda klang mot mina sköra sköra drömmar
I'm watching myself like an old TV.
I'm watching myself like an old movie on color TV.
Och jag känner ju lite för väl igen den lilla triggande pulsen mellan skulderbladen, precis nedanför bröstbenet. Den som ständigt försätter mig i obekväma situationer för att se hur det går. Hur jag ska klara mig ur dem. Utmana ödet, bara för att jag kan.
Men nej.
I'm watching myself like an old movie on color TV.
Och jag känner ju lite för väl igen den lilla triggande pulsen mellan skulderbladen, precis nedanför bröstbenet. Den som ständigt försätter mig i obekväma situationer för att se hur det går. Hur jag ska klara mig ur dem. Utmana ödet, bara för att jag kan.
Men nej.
Att vakna upp med vaga minnen och utan röst
Tre vinster på mindre än fem minuter - och en öl på det. Man önskar ju att varje utekväll kunde börja så.
Nu - varmt bad och kaffe
..och så kanske systemet igen då..
Nu - varmt bad och kaffe
..och så kanske systemet igen då..
Vinterviken
Sitter i den nedsläckta vävsalen bland varpar och cottolin. Jag har ingen dator så jag smög ned hit för att uppdatera mig om världen, eller åtminstone om det som går att nå via virituella stigar.
Hela dagen har jag haft någon överhängande känsla att saker är lite för bra. Att någonting fruktansvärt måste ske snart. Lite i väntan på undergången. Mobilen nära till hands. Reser mig lite för fort. Vänder mig lite för snabbt om.
Sedan inser jag att det nog är febern som lägger varma händer på min panna och förvirrar mina sinnen. Så, likt ett litet knytt drar jag mig nog tillbaka till mitt ljusgula rum med den vita tekannan och mörkblå lakanen för sömn och en ny dag i stället för armageddon.
Hela dagen har jag haft någon överhängande känsla att saker är lite för bra. Att någonting fruktansvärt måste ske snart. Lite i väntan på undergången. Mobilen nära till hands. Reser mig lite för fort. Vänder mig lite för snabbt om.
Sedan inser jag att det nog är febern som lägger varma händer på min panna och förvirrar mina sinnen. Så, likt ett litet knytt drar jag mig nog tillbaka till mitt ljusgula rum med den vita tekannan och mörkblå lakanen för sömn och en ny dag i stället för armageddon.
Gårdagsnatt med bakverk, vackra vänner och lyckodans till balkanmusik
Vintersol, vit hud under kalla fingrar och röda läppar innan frukost.
Jag mår så bra just nu
Jag mår så bra just nu
Með þér
Antony & The Johnsons – Flétta
Varför sitter jag här med hjärtat i halsgropen igen? Med rastlösheten och nervositeten igen? Allt det som kryper. Som att säga hej då ännu en gång. Alla de där avskeden som jag ju inte tar men som det känns som jag går igenom varje gång jag åker igen. Den där bitterljuva smaken av saknad, det där ruttnande söta. Den fuktiga lukten av någonting nytt. Som jag älskar, och som skrämmer mig.
Eller kanske är jag bara röksugen och lite bakfull.
Varför sitter jag här med hjärtat i halsgropen igen? Med rastlösheten och nervositeten igen? Allt det som kryper. Som att säga hej då ännu en gång. Alla de där avskeden som jag ju inte tar men som det känns som jag går igenom varje gång jag åker igen. Den där bitterljuva smaken av saknad, det där ruttnande söta. Den fuktiga lukten av någonting nytt. Som jag älskar, och som skrämmer mig.
Eller kanske är jag bara röksugen och lite bakfull.
Att gå runt och bita på naglarna och dryga ut morgonkaffet med saltvatten
Ja... ska man börja packa då..?
2011
Gårdagsnatten spenderade jag med att sammanfatta hela mitt år. Det tog ett tag. Det har hänt en hel del i det året som jag valt att kalla det sämsta på länge. Så många nya bottnar som gick att nå. Så många jag lyckats såra, och bli sårad av själv. Jag har varit rädd, för andra, för mig själv. Jag har sprungit i 180 med ögonbindel, fallit, blivit liggande och tagit mig upp igen.
Kräktes ut det sista av 2010. För att få ut de sista svarta resterna som etsat sig fast i min bröstkorg, magsäck, i mina vener.
Vaknade upp ren med svaga ben och klarare ögon. Med en lätt baksmälla och händer att hålla.
Och jag tror på det här året. Fullt ut.
Om en vecka flyttar jag. Till ett rum jag inte vet hur det ser ut. Jag drömmer drömmar där jag blir inackorderad i kuvöser och matsalar, blir inhyst i sekter och syr mina egna tvångströjor. Men det är bara drömmar. Och jag ser fram emot det så sjukt mycket. Om en vecka lämnar jag Stockholm, Gubbängen, för att bo någon annanstans för första gången på 20 år.
Kräktes ut det sista av 2010. För att få ut de sista svarta resterna som etsat sig fast i min bröstkorg, magsäck, i mina vener.
Vaknade upp ren med svaga ben och klarare ögon. Med en lätt baksmälla och händer att hålla.
Och jag tror på det här året. Fullt ut.
Om en vecka flyttar jag. Till ett rum jag inte vet hur det ser ut. Jag drömmer drömmar där jag blir inackorderad i kuvöser och matsalar, blir inhyst i sekter och syr mina egna tvångströjor. Men det är bara drömmar. Och jag ser fram emot det så sjukt mycket. Om en vecka lämnar jag Stockholm, Gubbängen, för att bo någon annanstans för första gången på 20 år.
Frusna fingrar och ömmande vader
Jag arbetar för tillfället som brevbärare. Cykelbrevbärare. Det är ett ganska kallt, men behagligt, jobb. Jag tillbringar dagarna med att dela ut julpost och nynna ikapp med min ipod i farstas trappuppgångar. Det är även perfekt om man vill gotta sig lite i självömkan då jag dagligen stöter på människor som dunkar mig i ryggen och säger att det måste vara så hemskt att cykla i detta väder. Det är inte så hemskt, men jag nickar oftast och drar på mig ett tappert leende. Jag känner mig så duktig då. Lite sådär hurtigt driven och strävsam, som jag egentligen aldrig varit. Jag småpratar med ensamma tanter och lär mig att internhata vissa typer av brevinkast. Jag samlar på roliga efternamn och självpyntade dörrar. På ful trappuppgångskonst och hur människor försöker skriva "Ej reklam tack" på fyndigast sätt.
På det hela trivs jag rätt bra med min brevbärarroll.
På det hela trivs jag rätt bra med min brevbärarroll.
Alla Skepp Sjunker För Dig
Sitter i skolan i väntan på lunch och hamnade på arkivdelen i detta lilla internetprojekt. Valde att kolla igenom utkasten. Allt det som jag inte vågat publicera. Där ligger avskedsbrev, förtvivlan och förbjuden lycka. En liten gömd ficka för gamla känslor. Óch det förvånar mig hur snabbt jag kommer tillbaka till precis just då. Även fast det inte värker längre. Även fast jag inte tänker på det mer. Hur jag känner pulsen öka och alla inälvor dra i hop sig till en centrerad punkt någonstanns under halsgropen, i mitten av bröstet när jag läser saker som det här:
Självfall, avfall, sönderfall
Och kanske var det naivt att tro att avstånd skulle minska värken. Att lite perspektiv skulle få mig att gå vidare, ta lättare på saker. Men det är först nu, när jag kan se objektivt på det som hänt, som jag inser vikten av det jag blundade för. Och jag håller mig från skolan, till tunnelbanan, resan hem, vägen från tunnelbanan, trapphuset innan jag snubblar över tröskeln och inte kommer upp. Då ljusgula väggar stödjer när benen inte klarar tyngden. Och jag har aldrig ångrat mig förut. Det har aldrig tjänat någonting till. Men när du säger att du är mig mer trogen nu, än när vi var tillsammans, och jag faktiskt inser att det stämmer, då är det svårt att inte ångra att jag var så jävla dum och stannade kvar.
Uppbrott, avbrott, sammanbrott
Självfall, avfall, sönderfall
Och kanske var det naivt att tro att avstånd skulle minska värken. Att lite perspektiv skulle få mig att gå vidare, ta lättare på saker. Men det är först nu, när jag kan se objektivt på det som hänt, som jag inser vikten av det jag blundade för. Och jag håller mig från skolan, till tunnelbanan, resan hem, vägen från tunnelbanan, trapphuset innan jag snubblar över tröskeln och inte kommer upp. Då ljusgula väggar stödjer när benen inte klarar tyngden. Och jag har aldrig ångrat mig förut. Det har aldrig tjänat någonting till. Men när du säger att du är mig mer trogen nu, än när vi var tillsammans, och jag faktiskt inser att det stämmer, då är det svårt att inte ångra att jag var så jävla dum och stannade kvar.
Uppbrott, avbrott, sammanbrott