Comeda

En timme kvar till verkligheten och jag inser bara mer och mer hur lite jag faktiskt har kvar här. Så många underbara, men inte mig själv. I väntan på första bussen, som ska ta mig i alkoholångor och gårdagens smink till tovning och nykardad ull. Och jag blir aldrig ren här. Det är för mycket som drar mig tillbaka i smutsen igen. Jag vill bara vara en av dem som vaknar upp till fågelkvitter med vita lungor, vitt samvete och ett hopp om kärleksdikter. Jag tror inte på något av det i nuläget. Men man måste väl alltid kämpa lite.

Ochdetskullevarabortadetärbortamenkännsfortfarandefastänjagintevetvarför