Comeda

Går på gator genom i staden. Går lite för snabbt och sätter på spellistan pepp på min ipod. Skruvar upp på högsta volymen så det knastrar i hörlurarna. Målar på rött läppstift i farten. Ser mig inte om. Löpsedlarna skriker om män som har dött. Om män som har dött som jag vet vilka dem är. Män som har dött men som jag inte har någon relation till.

Och jag ska ta död på all den här negativa engergin. Jag ska ta död på den om det så betyder att jag måste vakna och somna till Aretha Franklins Respect i en månad.

Finaste syster som jag älskar över allt annat här på jorden

Tänk att det fortfarande växer blåklockor, trots att det snart är oktober. Jag pumpar i mig gift fastän jag varken får eller har råd. På flertalet sätt.

Jag har tagit promenader de senaste två dagarna. Låtit mina fötter leda mig in på stigar mitt undermedvetna endast kom ihåg. Hamnade på en äng jag glömt bort. En äng där jag för fyra år sedan satt och grät hjärtat ur mig framför min ungdomskärlek en kylig sensommarnatt. Jag kommer fortfarande ihåg hur hans tröja luktade. Damm, vind, lite bortglömt och undangömt. Precis så som minnet av den.

Eftersom jag inte har förmågan att göra någonting som helst produktivt sitter jag och trycker i mig onyttigheter samt kollar igenom gamla bilder. Det är en rätt vilsam aktivitet som frambringar såväl sockerchocker som nostalgihallucinationer.

Halloween är någonting jag ser fram emot något barnsligt mycket. Jag kommer nog aldrig sluta roas av att klä ut mig till någon annan. Glömma allt det som kommer med det man beklär sig i och bara vara någonting helt nytt. Vara någon helt ny. Slippa de som dömmer efter klädstil och frottera sig med dem man finner mest intressant från grunden. Plus att det är sjukt kul. I år ska jag dra till med en riktig halloweenfest i Täby, ingen kommer undan!
.

Tänk att det finns folk som kämpar för att det ska heta bröd med korv i stället för korv med bröd. I Farsta har de i alla fall demonstrativt satt upp en affich där det står "bröd med korv". Jag undrar vad det är för människor som kämpar för en sådan sak. Jag kommer ihåg att det till och med fanns en hemsida för inte allt för länge sen. Det måste vara människor som är väldigt uttråkade, eller som är så rättskaffens och moraliskt korrekta att de för himmelens del inte vill försumma det stackars korvbrödet. Majoritetsprincipen råder. Jag borde kanske joina gruppen eftersom jag tydligen är tillräckligt intresserad för att skriva ett inlägg om det.

Hickar, snorar ned dina tröjärmar. Saltvatten. Alltid detta saltvatten. Och jag kan inte ta av mig din tröja fastän jag borde. Och även fastän jag vet att det var mitt val kan min kropp inte sluta skaka.

Den där påsen i hörnet. Jag förmår mig inte röra den. Den är för mycket för mitt psyke att bära. För full av det du ville radera då du kastade alla våra minnen, rev sönder alla kort och skrek att du aldrig ville se mig igen. Och jag höll krampaktigt fast. Förstod men förstod inte vad jag hade utlöst. Slog bort allting och lät din mamma trösta mig när jag inte kunde sluta gråta. Kände mig som en hycklare för du förklarade ju att det var så lätt för mig att släppa allt. Och att du skulle ta tillbaka mig när som helst. Och jag försökte förklara varför du inte skulle älska mig. Att det fanns så många bättre. Så många som inte bråkade om småsaker, inte bodde i fula små lägenheter i grå förorter, inte grät hela tiden, inte luktade svett, inte skrattade åt konstiga saker, inte hade damm i alla hörn av sitt rum, inte hade en läskig mamma och inte missbrukade te och koffein. Och du sa jag vill inte ha någon annan.

Och hela min kropp drog ihop sig i fosterställning. Ditt golv blev ett hav och mitt vaggande fram och tillbaka skapade dyningar, svallvågor, storm. Rösten bar mig inte utan bröts mot dina vassa ord som jag visste att jag förtjänade. Kröp ut på gruset med en bruten ryggrad och en förlorad vän.

Finner mig under en gatlykta samma natt med dina läppar mot mina. Du får kyssa mig om du vill och det är så lätt att kyssa dig. Det är så hemma, invant, tryggt. Rätt. Jag hade glömt hur bra du är på att kyssas och jag vet att jag förstör dig. Du som kommer kämpa tusen gånger om
för mig
för oss
Och jag kommer alltid älska dig.

När den här stormen är över. När alla de här svarta åskmolnen blåser bort. När regnet slutar. Då ska jag älska dig villkorslöst och låta kärleken ta över det som värker.

Skolan slukar så mycket av min energi och det är lätt att förlora sig i det. Somna med naturkunskapsboken i handen, fastna med en ribosom spegelvänd i pannan och med ordet "derivata" surrandes i huvudet. Det finns så många saker man kan glömma att fokusera på, som att jag nog halvt om halvt skulle brinna förevigt i helvetet - eller åtminstonne åtnjuta guds fruktansvärda vrede och därefter få huvudet avknippsat - för mitt nuvarande levnadssätt om jag tolkade bibeln fundamentalistiskt.

Allting blir som anteckningar från lektioner, och jag förvirrar mig i om vart någonstanns kaffe kom in i historien och ja den där cigaretten jag står och suger in rök från, tog inte Lill-Zé ett bloss på den innan? De där mäsk-tunnorna på golvet - jag tyckte jag hörde något om dem mellan alla utvecklingsteorier - inte färdigjästa?

Jag blir yr jag blir yr jag blir yr

Men jag antar att jag lär mig någonting

Och jag börjar ifrågasätta mina värdegrunder, min moral och mina val