Comeda

Jag har (miss)färgat håret rosa, hamnar i okuperade hus med vackra vänner, flyr genom gallerbeklädda fönster till dyra klubbar med såpbubblemaskiner och projektionsdukar med springande hästar på. Jag åker åt fel håll mitt i natten för att jag vill och jag vaknar i dina armar. Tro inte att jag vill vara som jag är nu. Jag är lika trött på min gråt som du är.

Det regnar ute. Öser ned för att vara precis. Jag sitter inne med block, pennor, brott & straff, Patrick Watson och te te te. Det börjar bli höst ute, jag såg att kastanjeträden vid torget börjar bära sina taggiga frukter. Luften börjar kännas råare och lukten av skolböcker blir allt svårare att ignorera. Vi skulle fota vårt Sverige i skolan idag. Här är delar av mitt.

Brunch hos Anna och wow wow wow - det vi (okej jag) alltid önskade men aldrig trodde inträffa inträffade - Ulrik är tillbaka! Det skulle aldrig kännts såhär bra om jag inte hade haft er underbara skolkamrater att traska med till globalabyggnaden i morse. Ni är  fantastiska!

Feberfrossa
Du tar alla ord. Gör dem till dina. Detta är ingen anekdot. Ingenting att samla på i svärisk längtan efter någonting större. Vad är det som krakelerar i min gom? Det är inte mina tänder. Mina rotfyllningar sitter i min benmärg. Liksom du. Och jag letar felsteg som så många gånger förr. I magsyra, svart kaffe och nikotin. Det bränner i buken. Allting sitter fast och
ja,
det värker. Men det visste du väl redan?
För din blick är grumlig och
suddar ut
allt som går att sudda ut.
Du kallar det magsår, jag kallar det kronisk ångest. Mellan dina revben etsar den sig fast och skapar bosättningar på okuperad mark. För det här handlar inte om samhällsskylldighet och klassklyftor. Det handlar om dig och mig, och dina kval. De lever mellan oss
och skapar vakuum.
Vi sugs in likt högtryck. Blir lika torra och kalla. Vi ropar. Skriker efter regn.
Värme
Kärlek
Lyssnar du?

Jag leker med fingrarna över dina ögonfransar. Rycker av dem och skapar solfjädrar.
Så jag kan blinka lika förföriskt som hon kan.
För min kropp blir aldrig hennes hur många av hennes kläder jag än sätter på mig. Och hur många gånger du än säger hennes namn i stället för mitt.

Min hud är uppbyggd av glasfibrer. Får dig att klia. Ger obehagliga utslag vid varje närkontaktsförsök. Jag blir törstsläckare åt dina fördommar.
För jag är lika lite du som mig själv.
Illamåendet pulserar i halsen. Jag släpper ut luften långsamt.
Andas ut andas ut andas inte in så länge det inte gör mina lungor ännu svartare.
Och jag ska bygga oss ett vindskydd mot allt det där som alla andra påpekar. Av granris, ekkvistar och min räddsla. Så du kanske inte lämnar mig.
1234567
Så lång tid är det kvar. Innan vi förseglar det.
4 månader
och jag skakar
Inte av köld den här gången, det är 600 grader celsius utanför den där dörren jag aldrig kommer förbi.
Vi förbränns.
2 Stationer kvar.
Jag spyr jag spyr jag
andas in

Du sa realism när jag föll och flög på samma gång. Jag sov i fantasi och skrev en sång och du stod suckande och iakttog min dans för nåt som egentligen inte fanns. Jag skrek poesi och du stod kvar på jorden och såg på. Du log och jag försökte nog förstå, men jag stod fångad i min drömda sagovärld och flängde runt i fnoskig flärd. Och nu så står jag ensam här bland brända skepp och körda lopp. Bland molnen finns det hopp men på jorden står min kropp och min kärlek finns minst tretton trappor opp i min drömda sagovärld.

Du sa altruism, ett svårt ord som jag inte kände till i min värld får jag göra som jag vill så jag gick fram och sa du dig vill jag ha. Jag fick en kram och allt var bra. Så jag skrek romantik och du var nykter nog att säga kom jag har någonting vi måste prata om och nykter utav vin och full av längtan är det lätt att säga fel och tänka rätt.  Och nu går mina tankar till en prins och till en sagofe som sitter på kafé vid en blomstrande spaljé och bara blandar ut sin tid med lite te i min drömda sagovärld.

Du sa kom tillbaks när du tappat dina vingar och kan gå. Själv hade jag ingenting att föreslå så du klippte mina vingar och min himmel rasa ner och allt blev mörkt och inget mer. Och jag darrade av skräck när du sa välkommen till verklighetens land, här hostar vi i sot och svett och sand. Här kan vi leva som dom vänner som vi är, bland alla andra som är här. Men mina vingar växer ut igen när vinden stör ditt mörka hår och jag tror nog du förstår när jag far upp dit ingen når och när jag vinkar ner till jorden där du står, från min drömda sagovärld.

Jag besökte ett avlägset land med en vacker flicka för inte allt för länge sen. Vi levde på yoghurt, honung, tzatsiki, grekiska salader och sol, även om öl och cigg nog var det främsta levnadssättet. Jag kan inte beskriva Grekland mer än att livet nog aldrig har vart så enkelt som då. Vakna när vi vill vakna, köpa varsin cappucino, gå och sätta sig på balkongen, lyssna på bra musik och äta yoghurt och prata över morgonciggen så länge vi känner för det. Traska ned till stranden och breda ut sig i en solstol och beställa ned dricka till stranden, bada i medelhavet, låta solen torka håret, äta en sen middag och gå ut och bli bjudna på det vi vill ha, nattbada och tända brasor på stranden. Vita stränder och turkosa hav - ni kommer aldrig lämna mitt medvetande. Hösten kan dra åt pipsvängen, jag har grekland i mitt sinne!

...och så var det
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27 28 29 30
31 32 33 34 35 36 37 38 39 40
41 42 43 44 45 46 47 48 49 50
51 52 53 54 55 56 57 58 59 60
61 62 63

63 personer som inte var jag

Alla dessa skrubbsår. Alla dessa blåmärken, rivmärken, stickor, papercuts, rispor, myggbett, ö.m.m.a. p.u.n.k.t.e.r.  Och jag säger till dig om och om igen. Snälla slå mig på riktigt i stället. Bryt mitt näsben, låt blodet rinna ned för mitt ansikte.

Det skulle göra mindre ont.