Comeda

Skottsår. Stjärnorna när jag lägger mig på muren. Det är för kallt för att gå ut och lägga sig på den men om jag ändå ska röka så kan jag lika gärna kolla på något vackert medan. Jag ser nya stjärnbilder när de gamla har flyttat sig. Jag ser en Orion utan bälte. Han riktar bågen rakt fram. Han skjuter inga lösa skott.
Jag ser dig och mig och alla vi känner.
Ett flygplan åker över himlen. Mot månen. Jag funderar över om man ser stjärnorna närmare om man flyger stjärnklara nätter. Eller om det bara är svart. Jag kommer inte fram till någonting.

Sen är min cigarett slut och jag går in.

Då jag får gå upp på scen till applåder och ta emot blommor fast det känns helt overkligt. Då någon stäcker sig över skammen för helgsnedsteg och säger att det var bra. Riktigt bra. Och jag börjar dra håret bakom ena örat, för att du brukar lägga det där.

Då jag får svara på intervjufrågor och tala om mina bilder fast jag inte vet vad jag ska säga. Då Maria har bokat en biljett till Öland och jag bara väntar. Då jag får lära mig stå på tå för att komma närmre.

Då himlen skiftar från mörkblått till orange och jag befinner mig i Stockholm igen och jag vet att jag har så många jag vill träffa här. Att jag ska äta långfrukost med Jasmin i morgon och sen kan promenera så långt jag bara kan utan att behöva ta samma väg tillbaka.

Jag antar att det är ungefär som benskörhet, högt blodtryck och multipel skleros. Kanske en släng av parkinsons också.