Comeda

Sitter i skolan i väntan på lunch och hamnade på arkivdelen i detta lilla internetprojekt. Valde att kolla igenom utkasten. Allt det som jag inte vågat publicera. Där ligger avskedsbrev, förtvivlan och förbjuden lycka. En liten gömd ficka för gamla känslor. Óch det förvånar mig hur snabbt jag kommer tillbaka till precis just då. Även fast det inte värker längre. Även fast jag inte tänker på det mer. Hur jag känner pulsen öka och alla inälvor dra i hop sig till en centrerad punkt någonstanns under halsgropen, i mitten av bröstet när jag läser saker som det här:



Självfall, avfall, sönderfall

Och kanske var det naivt att tro att avstånd skulle minska värken. Att lite perspektiv skulle få mig att gå vidare, ta lättare på saker. Men det är först nu, när jag kan se objektivt på det som hänt, som jag inser vikten av det jag blundade för. Och jag håller mig från skolan, till tunnelbanan, resan hem, vägen från tunnelbanan, trapphuset innan jag snubblar över tröskeln och inte kommer upp. Då ljusgula väggar stödjer när benen inte klarar tyngden. Och jag har aldrig ångrat mig förut. Det har aldrig tjänat någonting till. Men när du säger att du är mig mer trogen nu, än när vi var tillsammans, och jag faktiskt inser att det stämmer, då är det svårt att inte ångra att jag var så jävla dum och stannade kvar.

Uppbrott, avbrott, sammanbrott