Comeda

 

Tröttheten i stegen från jobbet. Ingenting fel men att man blir så utmattad av att arbeta 8h? Kan bero på att jag går upp vid 05.40 i och för sig. Dagarna går så fort. Snart är det november. Snart har jag bott i Göteborg i en månad. Ändå känns det som jag varit här i en evighet. Det händer så mycket lustigt, fint och en del skrämmande men till helgen och helgen efter hoppas jag på finbesök som jag saknar så det skär i mig.

Göteborg kommer få svårt att leva upp till min första tid i staden. Jag älskar den besinningslöst och den har lyckats ge mig allt jag saknat på drygt en vecka. Är fortfarande rädd för att det ska vända, men just nu är jag nyförälskad trots att spårvagnarna måste vara det segaste transportmedlet sen man fraktade stenar på pinnar som var tvugna att flyttas om hela tiden.

Himlen
är en höjdhoppsmedalj
bakom persiennerna.
Jag kokar pasta
och tänker på min vän i havet.
Varje dag dammtorkar jag
slagfältet i mitt huvud
och svartbygget i mitt hjärta.
Mitt liv är ingen mäklardröm.
Jag är en kvinna utan eldstad
och takrosetter
och utlandsprefix.
Varför?
                    

                      Kristina Lugn

Jag kom till Spanien med ett felaktigt nummer och utan språk. Fick leta mig fram till en stängd port och knackade dörr efter dörr med det ord jag kunde till hjälp: "Amigo". Satt i trappuppgången med hemlösheten och en uppmaning till tårar. Men så kom stegen och jag fick kliva in i en lägenhet med mönstrade golv och två balkonger. Fick ett eget rum och doften av Barcelona. Kvällen med tapas och fina barer, torg där människor sitter på marken.

Felicia och Mina pluggar spanska om dagarna och jag skriver på balkongen i solen. Dricker kaffe med skummad mjölk och köper persikor som är lika stora som båda mina händer. Jag förstår att Felicia och Jasmin har trivts bra här. Jag älskar det lilla jag sett av staden. Den ter sig så annorlunda från de korta gånger jag varit här tidigare. Det är vackert och folk sjunger högt på gatorna. Nu har någon dragit igång ett rejält trumsolo utanför balkongen. Det är fett med andra ord. I morgon ska jag gå upp tidigt och leta mig genom gatorna.

Och så satt jag här. En lätt resfeber, men inte mer än några grader. Beslutet på riktigt först för två dagar sedan. Barcelona. Städer som inte doftar regn utan sol. I stället för den där burken med d-vitamin jag planerat att köpa för att inte börja se svart. En ny skrivbok, en brun. En ny dator, en efterlängtad, skrämmande dyr. De får följa med och skapa mina dagar.

Står i publiksamlingar och låter basen slå mig baklänges. Jag i rädslan för för mycket och för litet. Du med din vilja och ditt mod och jag med för mycket lösa trådar. En annan under huden. Någon som krymper med utandningen men hugger till ibland när jag tillåter mig falla in i det. Du skriver låtar till mig och spelar upp dem när vinångorna är tunga och jag bara inte orkar stå emot. Inte för att jag inte vill men för att stora delar av mig fortfarande inte kan.

Men kanske handlar det inte om det senaste, när du ger mig stora ord och hoppas på att muskelvävnaden över hjärtat ska växa tillbaka. Kanske handlar det bara om insikten i att det aldrig var eller blir tillräckligt. Och att det är det som gör ondast.