Comeda

Vissa dagar vaknar man upp och vill bara köra en Britney, då är det skönt att det ligger en fin kompis bredvid en som får det att resultera i en sidecut i stället.

Denna dag donerade jag mig till vetenskapen. Jag kände mig som en levande baginbox där jag satt med kranar i båda mina armar och lät en medelålders dam tömma mina vener på blod var femte minut. Hon nämnde att hon var en vampyr så om jag bara vore en aning mer exotisk, eller hade sett mer än ett avsnitt, så skulle jag känna mig som tagen ur en true blood scen.

I övrigt fortsätter jag frenetiskt hoppa på alla k-brunnar jag ser. Jag märker ingen skillnad, men sen har jag ju aldrig riktigt trott på skrock heller.

Vi vandrade tappert till vårt vindskydd och med lägereld, indisk mat och spökhistorier gick Antonia från 17 år i staden till 18 år i skogen.

Jag tror faktiskt inte jag någonsin har haft en huvudvärk som denna tidigare. Jag misstänker att någon hällde ned cement i mitt ena öra medans jag sov ty allting verkar ha stelnat och letar sig ned mot marken. Dock är det mer än värt att känna såhär idag, för gårdagen var underbar. Tack Anthony, för att du bjöd på ditt hem, din gästfrihet och välbehövlig frukost när natten gått över i morgon, och framförallt grattis, för snart snart sker den där efterlängtade övergången från 17 till 18.

De talar om att det blir kyligare, mörkare, råare. Folk drar tillbaka sina klockor och bygger vindskydd under duntäcken och tjocka kläder. Den här luften väcker mig, drar med kalla fingrar längs min nacke och får mig att tänka till. Kryper in genom trumhinnor och näsborrar och gör piruetter bakom mina hornhinnor. Titta titta titta titta. Bris, vind, blåst, storm, orkan. Och jag signerar dokument och avsäger mig rätten till mitt förlutna. Avslutar ett kapitel och påbörjar ett nytt.

Lyssnar på Yann Tiersen och önskar att lite mer kunde rinna ut i mina händer. Att mina fingrar skulle kunna knappa ihop den där engelskauppgiften, eller knåpa ihop något halsband, eller sticka klart de där sockorna eller kanske bara slå det där numret jag funderat på att slå ett tag. Jag vet att det inte är någonting annat än min ork och villjestyrka som hindrar mig. Min självdiciplin har gått och gömt sig och jag hittar på fina ursäkter som jag slår in i silkespapper och delar ut till mig själv så snart jag känner att höstvädret spelar in på mitt humör.

Det är någonting med det här vädret som har smugit sig in och befäst sig på min hjärnbalk. Mitt minne suddas ut och allting som sägs så fort jag stiger innanför porten på Globala mals ned till en grå massa och skapar en tjock beläggning över hela min mentalitet. Jag vill ju faktiskt lära mig. Jag tycker ju faktiskt att det är intressant. Men den där vardagsdimman lägger sig som strarr över mina ögon och får mig att stirra tomt ut i luften. Orden jag försöker formulera klibbar ihop till gröt i min mun och slår i golvet som otydbara.

Jag behöver dra på mig gummistövlar och ut och andas bort dammet över mina tankar. Vädra bort det där som börjar gro med löv vind och regn som inte doftar avgaser. Jag vill fly till den där stugan där min mormor gör för starkt te och det går en tjock katt runt och lägger sig på alla matbord. Jag vill sitta i mina kusiners fina lägenhet och kanske ta en snus till ölen bara för att leva upp till Norrlandsfördommen. Jag vill upp till Jämtland, fjällen, storsjöodjuret, staden som har fött fram gitarrtoner och brustna stämmor. Snart går jag sönder Östersunder.

Koffein i blodet och jag klättrar på alla väggar. Händerna skakar sådär som inför någonting stort. Alla lämnar Sverige för länder som inte smakar mellanmjölk och fuktiga gator och du säger att du ska sätta sluta andas för att jag inte bryr mig tillräckligt. Att du har skrivit tio brev för att förklara dig.

Och mina händer skakar.

I heard somebody say that the war ended today, but everybody knows it's going still

- Det känns som om du försöker segla ett sjunkande skepp
- Det gör jag nog. Håller fast i relingen och blundar för vattnet. Samtidigt längtar jag efter då jag slår i botten, går på grund och måste simma i land.

Då jag måste ta tag i saker.

Det finns så mycket jag verkligen borde göra. Jag vet inte vad det är som skapar kortslutning i mina tankebanor och förlamar mina muskler så fort jag ens tänker på en läxa jag verkligen borde göra. I stället sitter jag och redigerar bilder och längtar efter att sitta och prata om livet med Maria i äppelträdet på hennes tomt. Hennes äppelträd. Kvinnan som är ett konstverk i sig och bland det finaste jag vet.