Comeda

Packlistan är nedklottrad, spelschemat utskrivet och lite kläder är på måfå ihop kraffsade. Snart snart åker vi och jag tänker spendera hela min bussresa till jobbet med att ringa in de band jag vill se.

Fransk elektro i öronen och allting känns lite sistådär pirrigt och sockerdricksbubbligt.

Jag tror att det här är första gången jag inte har en sådär supertraditionell midsommarafton med sjukligt mkt kakor och små grodorna-dans runt midsommarstången, omgiven av hela släkten, allra hellst på den jämtlänska landsbyggden. Det var ganska skönt måste jag säga. Såg på parkteater, var på picknick, drack vin i saltsjö-duvnäs, firade min far och träffade fina vänner jag saknat nästan lite för mycket.

Jag fick beröm på jobbet idag, det kändes sjukt bra, jag försöker verkligen och det är skönt att någon märker det. Förövrigt har mitt hår antagit en gul-röd-blond-nyans som skulle kunna beskrivas som hippie/viking/baby prostitute. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det än, jag ryggar nästan bakåt varje gång jag ser mig i spegeln, men ingen har sagt att det är fult i alla fall. Sen kan jag ju hoppas att de inte bara är för finkänsliga för att säga något.

Om 20 minuter borde jag börja pallra mig mot bussen, för att sitta i 44 minuter på 172:an ut till Fittja. Sträcka ut mina ben och promenera förbi den aldrig färdigbyggda moskén och häckande fiskmåsar, till personalingången. Dra på mig min ljusblå, förstora skjorta, namnskyllten och de mörkblå byxorna med pressveck. Så som jag gjort nu i fyra dagar, så som jag kommer göra hela sommaren. På något sätt känns det betryggande med rutin rutin rutin. Jag hinner inte riktigt bli uttråkad, bara fruktansvärt trött. Avundas Tone och Jasmin som drar till Norge för att arbeta på Hove festival, men snart är det Arvika som gäller och geggiga gummistövlar. Jag längtar!

Första arbetsdagen, gjorde allting fel, men det kommer fler dagar. Fin picknick på ett gothia-övergivet gubbängsfällt. Blommig termos med chaite och lite för många ciggarettersomjagskulleslutatrökaföretttagsen. Fantastiskt.

Jag blir alltid så melankolisk av att komma tillbaka till Gubbängsskolan, var jag har tillbringat en hel del tid de senaste två dagarna då Jo gått ut nian och haft bal. Den största tiden spenderade jag att gömma mig för människor jag inte orkade hälsa på. Pratade med några jag kom på mig själv ha saknat och vi lovade att träffas.
Tänk att jag spenderade 10 år i den där klumpiga tegelbyggnaden. Jag kommer ihåg så mycket och knappt ingenting av korridorerna och klätterställningarna. Snart är första året i gymnasiet slut. Allting går så otroligt snabbt.

Jag undrar när jag slutade kunna vara ensam. Numer klarar jag inte vara ensam mer än en halvtimme utan att få panik. Haha jag kanske borde byta artistnamn.

Vi har i samråd med vår medicinske rådgivare bedömt att din invaliditet för närvarande inte uppgår till 5%. Under 2011 gör vi en ny bedömning. Vid en väsentlig försämring före vår nya bedömning kan du kontakta oss, vänliga hälsningar Förenade Liv AB

Lite komiskt är det ju faktiskt.

Fin kväll igår med fina människor, min kamera var på äventyr så jag har tittat igenom alla bilder idag och redigerat ett par. Annars har jag bara legat i trädgården, läst och ätit vattenmelon. Tog årets första dopp och somnade i bilen påväg hem. Jag är lika trött nu, så jag tror jag ska gå och dö lite i min gnissliga säng.
Puss

Idag fick jag höra på en studentmottagning, mitt emellan champagnemingel och presentöppning, att min farfar var ett gatubarn i Brazilien innan han seglade över till Sverige. Jag vet ingenting om min släkt på pappas sida. Eller släkter kanske jag borde säga då, då han vart adopterad som 1:åring. Det är bara sjukdomar, hjärtatacker, alkoholism, hjärntumörer, demens och övergivna söner och döttrar på min fars sida av släkten. Han vet knappt något om någon själv. Jag skulle gärna ha velat sitta i min biologiske farfars knä och höra historier om hur det var på Rio's gator och hur man hanterar stormar mitt i södra Atlanten. Jag hann träffa honom en gång, och mitt starkaste minne av honom är att han hade en hörapparat med inbyggd radio. Jag minns hur han stolt ville visa upp det och ville att jag och min syster skulle stoppa in den i örat, men den var så pass gul och ingrodd med öronvax och gammal människa att varken jag eller min syster hade någon större lust att röra den, än mindre stoppa in den i örat. Så vi höll den så nära öronen vi vågade och nickade instämmande i takt med den tysta musik som man kunde ana kom från den böjda lilla apparaten.

Mitt i studentskivan kom jag på att min pappa verkligen borde vara tillsammans med en annan. Men det kanske inte är någonting man som dotter borde påpeka, då han sa nej till förslaget när det lades upp av kvinnan bredvid.

Jag önskar att jag hade tid att måla, skriva musik och dansa. För det mesta fastnar jag i arbete, skola och ren och skär onödighet. Fastnar framför datorn i stället för att sy mig en klänning eller komponera ihop en ny låt. Jag är så långsam, måste skicka låtar och skivomslag till skivbolaget, måste städa inför lördag, måste fixa en utklädnad till festen, måste säga upp mig från mitt jobb, måste satsa det sista i skolan, måste köpa studentpresenter. Jag måste så mycket, gör så lite. Jag vet inte vad det är som hindrar mig. Allt och inget. Inget och allt.
Och så har jag fastnat här igen.

Paris, släktingar, översocial på gränsen till läskig hotellarbetare, barer, sniglar, kaffe, museum, religösa upplevelser, turistliv, värme, crème brulé, cigg, världens skönaste säng, hotellfrukost, vattenkokare, teparty, äckliga män, fina män, vin, ost, sova, promenera, trappor, åsnor, smitningar, nattpromenader

Paris var underbart och jag vart förälskad i staden, så som så många andra. Nu ska jag skriva kärlekssånger på franska och kanske försöka sova.