Comeda

Det är läskigt sånt där.. som jag knappt vill kalla vid namn. Det är otroligt sjukt stort skrämmande och ohanterbart. Och om man nu väljer att kanske kalla det vid det där ordet som jag egentligen inte tycker så mycket om. Vad gör det mot en själv? För jag känner att jag håller på och förvandlas till ett par skakiga knän, en fuktig blick, nervösa skratt och hjärtklappningar. Jag är påväg att bli sådär fruktansvärt banal som man bara inte får bli. Eller bara inte jag får bli? Jag är så rädd för det där folk kallar kärlek. Jag håller på att förvandlas till en trånande tonårsklyscha och jag känner inte riktigt igen mig själv i allt det här rödrosa som klibbar mot mina kinder. Jag svamlar. Och vill bara hem och träffa dig så snabbt som möjligt innan jag skakar sönder mina leder eller dör av en hjärtattack. Jag kan ju inte bara ligga här o kolla på amerikanska filmer hela tiden.

Det farliga är ju när man börjar bry sig..

Och jag otroligt speedad på koffein, nikotin och endorfin. Jag är otroligt splittrad mellan vad som är på riktigt och vad som är min egen fantasi. När du ber mig att ta steget och verkligen satsa så kan jag inte hjälpa att jag blir så otroligt rädd. Jag fastnar i din röst och du kommer få dedikera fler sånger till mig för du gör mina ben skakiga och tillslut kanske du skakar mig åt rätt håll..

Ibland undrar man ju.. om saker verkligen har hänt och vad som egentligen mest bara är förvirrning. Visserligen är detta just konkret fakta. Och knappt två timmars sömn, trots att jag skulle hem och faktiskt faktiskt plugga, men hamnade i din säng istället.

Idag skulle vart min sista dag på jobbet om inte min mina lärare valde att sjukskriva mig, skicka hem mig med ordinationen att absolut inte plugga och flyttade mitt franska prov till efter jul. Jag är så otroligt tacksam. Jag har tapetsmak i munnen, murbruk i håret och är så fruktansvärt, fruktansvärt trött.

Att sova tre timmar, komma försent till jobbet och sitta och försöka nyktra till i kassan rekomenderas inte. Jag tror jag stryker med händerna mot väggar att gå in i och nu nu nu nu ska jag gå och lägga mig så att jag inte kommer försent till jobbet imorrn också.

Glokalt. Tänk att det bara var ett år sen..

Jag börjar se ljuset. Jag börjar se tider då inte varje mening börjar med "Afrikaaah" eller "Jag kan inte, jag jobbar". Mitt numer afrikaformade hjärta börjar få tillbaka sina forna konturer och jag börjar andas i riktiga andetag och inte suckar. Min bild tas snart ned från personalrummets väggar på Coop Forum i Västberga och jag slipper vakna mitt i natten och skrika "NEJ! PLU-KODEN PÅ BANANERNA ÄR 4011"

Na na na na