Comeda

Tror jag ska sätta mig och sy någonting. Eller kanske ringa någon. Behöver en kram, eller i alla fall lite sällskap för stunden. Känner mest för att krypa ned under ett duntäcke, dricka te och läsa kärleksromaner från 1800-talet på engelska. Få lite ljusrosa skimmer på tillvaron. Jane Austens Pride and Prejudice står i bokhyllan bredvid mig och ser lockande ut. Vi får se. Hoppas på The Never Ending Story också, senast jag försökte se den var det en grå hinna över hela filmen, kanske funkar andra filen bättre.

I morgon ska jag spela nazistsvin (bokstavligen) i skolans kala aula.

Turen har övergivit mig.

I fredags fick jag äntligen tag på en langare genom en kompis, hiskeligt överpris och inte alls vad jag ville ha, men jag började bli desperat. Med alla kläder i tvätten och impulsivt humör blev jag utklädd till fjortis. Självklart blir fjortisfesten inställd och vi hamnar på en annan fest, med en assnygg kille. Jag känner mig grymt obekväm i min utklädnad och gömmer mig mest inne i sovrummet med Albin. Snålade med flaskan hela kvällen och fyllan slog inte till förens på vägen hem då vi träffade på Jonas "Nattens ros" och fick var sin ros och en sång med oss hem. Upptäcker precis innan vi går in i lägenheten att min flaska krossats i Kajsas väska och allting har runnit ut över hennes kamera med julaftonsbilder och sådant som inte inte inte fick försvinna. Och jag står utan alkohol igen och med en kulturkrock som behöver mjukare kanter dagen efter.

Lördag och jag hinner knappt hem innan jag ska iväg igen, klädbytardag och förfixning hos Vera. Lösögonfranslimmet spricker när jag ska hjälpa Marika med det och kletar ut sig över mina händer, min hals och mitt hår. Vi blir tvungna att springa till bussen, men resten går smidigt, och det tar inte allt för lång tid att ta sig dit och snart står vi framför den stora järngrinden som leder in till något som jag trode var en kyrka först, men visar sig vara ett jättehus med ett glastorn. Där inne sker kulturkrocken bland alla röda heliumhjärtan. Om och om igen. Det är Globalare som dansar sig svettiga till Håkan Hellström och bratz som sitter och kollar på och stryker med händerna över sina backslick. Min klänning går sönder. Jag känner mig liten i det stora huset, blir yr av alla virvlande trappor och får i mig alldeles alldeles för mycket, av helt fel saker, på tok för snabbt. Det blir som det blir och jag får skjuts hem och snubbar in i lägenheten där Jo har filmkväll med några kompisar. Ger tydligen mördarblickar (ett kisande sätt att försöka se vilka som satt i soffan) till hennes vänner. Kul.

Vart förövrigt stött på av en liten blond brat som kallade mig Bullan och tjuren/oxen. Det fungerade inte. Kände mig som en köttko istället.

Det vart en bra alla hjärtans dag mot alla odds. Vaknade upp och fick ett slappt "jaaa.. glad alla hjärtans dag då.." av mamma, men jag var ändå på bra humör. När jag kom till skolan hade Nisse klippt små hjärtformade lappar med komplimanger och kärleksbudskap på och lagt i alla i klassens skåp. Lunchrasten bjöd på sol, rödvin och sommarmusik, jag och Maria köpte vaniljhjärtan och smuttade kaffe. Sockerförbud bröts gång på gång, och det var underbart. Sen åkte jag, Antonia, Maria och Felicia in och slet åt oss kläder så gott vi kunde på konstfacks klädbytardag och svullade på Max. Därefter gick vi på Mästaren och Margerita. Maria lyckades lura mig grundligt att hon tyckte en fet och skallig man var det hetaste hon sett. It was gross, I was scared!

Jag har blivit medelålders och kommer hem tidigare än min 52:åriga mamma på lördagsnätterna, jag överlever på te, kaffe, broccoli och apelsiner och sitter ibland och saknar mina katter i Täby. Jag blir trött direkt om jag inte håller mig sysselsatt, min kondition är i botten och om jag fortsätter röka kommer jag sannerligen utveckla grova rynkor.
Det värsta är väl kanske att jag faktiskt inte tycker att det är så hemskt.

Kanske är det skrubbsåren

Det finns så stora skillnader mellan olika familjer. Man kan verkligen se hur personer man träffar har utvecklats till dem dem är igenom sina familjer. Oj krångligt. Var i alla fall hemma hos Julia idag och det första hennes mamma gör när hon märker att jag är där är att krama mig. Min egen mamma kramar inte ens mig när jag kommer hem, inte så att hon är känslokall eller någonting, hon gör det bara inte. Det är väl som på så sätt Julia har fått all sin värme och kramighet jag tycker så mycket om. Det är så kul att se hur saker förs över och hur man formas av sin omgivning. Jag undrar hur jag har formats av min miljö. Jag är varken särskillt politisk eller självständig, projektplanerande eller social, jag har väl ärvt min pappas humör och min mammas näsa. Alltid något i guess.

Den dialektiska modellen utesluter inte att de kvantitativaförändringarna i mindre utsträckning kan påverkas, t.ex. genom politiska ingrepp.

Rent definitionsmässigt måste varje regim tjäna bourgeoisin så länge kapitalismen består.


Herregud.. Borde jag förstå det här?!