Comeda

Jag har en benägenhet att arkivera saker. Lägga dem på fasta platser, få översikt. Placera mina tankar, minnen och händelser i konkreta former så att jag känner att de blir på riktigt. Att livet inte bara rinner genom mina händer. Kanske är det någon typ av rädsla för döden. Att inte finnas kvar. Kanske är det någon typ av egocentrism. Att vilja lämna avtryck, sparade intryck. Att få veta att jag lever, och att jag har levt. Jag har alltid skrivit dagbok, alltid skrivit ned tankar och känslor. Sparat foton, brev, kvitton, biljetter och minnen. För att kunna komma tillbaka. Precis. När. Jag. Vill.

Och kanske är det därför jag hamnar här.

Och det är ofta som jag kommer på mig själv och skäms lite när jag inser hur mycket av mig själv jag sorterar in i överskådliga kategorier med halvdanna åstadkommanden. Tre bloggar, flickr, myspace, vimeo, facebook, dagboken, fotoalbumen, ritblocken. Allt det jag tänker att jag ska lämna kvar, när jag ju faktiskt finns här. Nu. Lite som mina första dagböcker jag skrev för framtiden. När jag var elva år och sådär elvaåringspretantiös som inte ens är speciellt charmigt, och började min vita dagbok med kaniner på med " Om någon hittar den här dagboken när jag inte längre finns, så hoppas jag att personen tänker på mig som en vänlig person. Kära hälsningar, Hanna Alfredsson". Ugh.