Comeda

Jag försöker intala mig att vintern inte är så hemsk och lång nu i tider då immunförsvaret sviker och kroppsdelar förfryser. Ett sätt är genom att samla mina vinterbilder på ett ställe och lägga på den låt som jag alltid finner mig antingen nynnandes eller lyssnandes på. Det blir en aning underlig blandning. Men ja, så är väl det mesta för mig just nu. Det är rätt trivsamt också, saker blir alltid lite tråkigare när de är för likriktade.

Efter tre dagar med sammanlagt åtta timmars sömn så tar tröttheten ut sin rätta. Min kropp falerar efter för mycket av det mesta och med en knappt fungerande röst dikteras jag villigt till vila och två dagar extra i mitt gubbängsrum i stället för att väva tyger och åka på skidutflykt. Bakissjuk vs Friluftshurtig 1-0.

Tre vinster på mindre än fem minuter - och en öl på det. Man önskar ju att varje utekväll kunde börja så.

Nu - varmt bad och kaffe

..och så kanske systemet igen då..

Sitter i den nedsläckta vävsalen bland varpar och cottolin. Jag har ingen dator så jag smög ned hit för att uppdatera mig om världen, eller åtminstone om det som går att nå via virituella stigar.

Hela dagen har jag haft någon överhängande känsla att saker är lite för bra. Att någonting fruktansvärt måste ske snart. Lite i väntan på undergången. Mobilen nära till hands. Reser mig lite för fort. Vänder mig lite för snabbt om.

Sedan inser jag att det nog är febern som lägger varma händer på min panna och förvirrar mina sinnen. Så, likt ett litet knytt drar jag mig nog tillbaka till mitt ljusgula rum med den vita tekannan och mörkblå lakanen för sömn och en ny dag i stället för armageddon.

Vintersol, vit hud under kalla fingrar och röda läppar innan frukost.

Jag mår så bra just nu

Ja... ska man börja packa då..?

.. och nån jobbig full tjej som jag undrar hur hon kom in..

Gårdagsnatten spenderade jag med att sammanfatta hela mitt år. Det tog ett tag. Det har hänt en hel del i det året som jag valt att kalla det sämsta på länge. Så många nya bottnar som gick att nå. Så många jag lyckats såra, och bli sårad av själv. Jag har varit rädd, för andra, för mig själv. Jag har sprungit i 180 med ögonbindel, fallit, blivit liggande och tagit mig upp igen.

Kräktes ut det sista av 2010. För att få ut de sista svarta resterna som etsat sig fast i min bröstkorg, magsäck, i mina vener.

Vaknade upp ren med svaga ben och klarare ögon. Med en lätt baksmälla och händer att hålla.

Och jag tror på det här året. Fullt ut.

Om en vecka flyttar jag. Till ett rum jag inte vet hur det ser ut. Jag drömmer drömmar där jag blir inackorderad i kuvöser och matsalar, blir inhyst i sekter och syr mina egna tvångströjor. Men det är bara drömmar. Och jag ser fram emot det så sjukt mycket. Om en vecka lämnar jag Stockholm, Gubbängen, för att bo någon annanstans för första gången på 20 år.

Jag arbetar för tillfället som brevbärare. Cykelbrevbärare. Det är ett ganska kallt, men behagligt, jobb. Jag tillbringar dagarna med att dela ut julpost och nynna ikapp med min ipod i farstas trappuppgångar. Det är även perfekt om man vill gotta sig lite i självömkan då jag dagligen stöter på människor som dunkar mig i ryggen och säger att det måste vara så hemskt att cykla i detta väder. Det är inte så hemskt, men jag nickar oftast och drar på mig ett tappert leende. Jag känner mig så duktig då. Lite sådär hurtigt driven och strävsam, som jag egentligen aldrig varit. Jag småpratar med ensamma tanter och lär mig att internhata vissa typer av brevinkast. Jag samlar på roliga efternamn och självpyntade dörrar. På ful trappuppgångskonst och hur människor försöker skriva "Ej reklam tack" på fyndigast sätt.

På det hela trivs jag rätt bra med min brevbärarroll.