Comeda

Du svarar för sent men kommer ändå på natten och stannar tills det ljusnar. Vilar mot min axel medan morgonen övergår i regn och träden slår mot köksfönstren. För du och jag kan bara ha de gemensamma rummen. Annars blir det för nära inpå. Och du är rädd och kallar mig för fiende. Och jag rakar av ditt hår och säger att du ser ut som en militär medan du förklarar att kriget inte bara är mot mig. Håret blir ojämt och jag skäms för jag ville att det skulle bli bra. Jag vill att det ska vara bra. För jag har inga vapen. Inga skyddskläder mot de dåliga dagarna, men inte mot dina läppar heller och jag fastnar med händerna i dina, näsryggen bakom ditt öra, tankarna vilande vid dina nyckelben. Du säger att det skulle vara så mycket enklare om bara. Om bara om. Och jag säger att det inte går att göra någonting åt. Sen sover jag bort veckodagarna och börjar räkna ned där du slutade.

Jag har vänner som förvandlar saltvatten till vin. Jesus kan ju bara slänga sig i väggen.

ida lovisa rudolfsson

Idag hoppar jag hoppsasteg och springer med armarna utsträckta till hög musik över ängarna.

Jag sparkar ned alla päronträd
jämnar dem med marken
Det blir ett gravfält
över de känslor
som aldrig fick växa

Jag slutar så frön
det ska bara finnas jord här
hårdtrampad kall mark
och mina nariga händer
som inte kommer vila i din nacke något mer

ingen ska så blommor här
inga monument
över det som aldrig blev
Inte som en minneslund
utan som ett minfält
som spränger den som beträder det i bitar
för det ska inte finnas något kvar

och kroppssplittret kommer förmultna
och benresterna kommer vittra till stoft
och du kommer fortsätta vara vacker
men inte på samma sätt