Comeda

1. Tar promenader i regnet med någon jag saknar i telefon
2. Äter mackor, dricker te
3. Lär mig göra rökringar
4. Ser på dåliga filmer
5. Försöker att inte sova
6. Tar in samtal som blir allt mer uppenbara
7. Önskar att mitt liv var lite mer som en Bollywoodfilm. Typ alla ler å dansar å får varann i slutet va:

Stockholm är varmt som bara en storstad kan vara. Luktar asfalt och sött av ölen som hälts från studentflaken. Jag cyklar på min ölandscykel genom söder och tar avsked av vänner som flyger ännu mer söder ut. Det är vackert och himlen byter solsken mot regn och åska. Jag lyssnar på radio och sorterar ut kläder. Dricker mer kaffe än jag borde men röker mindre. Jag tänker att det här är min stad och att den kanske har fått oförtjänt mycket ris från mig.

Kvällarna är ljumna och vi räddar svalor ur stuprännorna. Blåregnet blommar och vi klättrar upp på skolbyggnadernas tak klockan 05 på vinvingliga ben för att se venuspassagen med en termos kaffe och färgglada filtar. Jag packar ned alla saker i mitt rum och tar pauser för att inte dra ned mig själv i flyttkartongerna. Håller dina händer för att jag vet att jag snart kommer släppa dem. Vaknar bredvid tvivet för andras ord om skillnad och räknar mina åldrar för att tyda ut några svar. Sju för så mycket mer och mindre. Men det har även varit mitt lyckotal sen barnaben.

Du svarar för sent men kommer ändå på natten och stannar tills det ljusnar. Vilar mot min axel medan morgonen övergår i regn och träden slår mot köksfönstren. För du och jag kan bara ha de gemensamma rummen. Annars blir det för nära inpå. Och du är rädd och kallar mig för fiende. Och jag rakar av ditt hår och säger att du ser ut som en militär medan du förklarar att kriget inte bara är mot mig. Håret blir ojämt och jag skäms för jag ville att det skulle bli bra. Jag vill att det ska vara bra. För jag har inga vapen. Inga skyddskläder mot de dåliga dagarna, men inte mot dina läppar heller och jag fastnar med händerna i dina, näsryggen bakom ditt öra, tankarna vilande vid dina nyckelben. Du säger att det skulle vara så mycket enklare om bara. Om bara om. Och jag säger att det inte går att göra någonting åt. Sen sover jag bort veckodagarna och börjar räkna ned där du slutade.

Jag har vänner som förvandlar saltvatten till vin. Jesus kan ju bara slänga sig i väggen.

Sitter och äter gammaldagsa fruktkarameller. Det regnar utanför och regnet luktar hav så som det gör här på Öland och jag känner mig så hemma. Jag känner mig lugn igen. Stockholm var fantastiskt med allt som hörde till. Fika med Maria, att springa in i en famn jag saknar dagligen. Första ölen vid fyratiden, vitt vin och sushi med Felica och samtal om Peter Pan-komplex och feminismen som sviker i svaga tillfällen. Ett drömspel, min favoritpjäs, på stadsteatern med Patrik. En uppsättning som är i klass med den på moment:teater. Rött vin under tälttak på en uteservering vid stortorget. Det regnar, han spelar klassisk musik för mig och berättar hur man stämmer en orgel, och vi talar om hur synd det är att vi inte är förälskade i varandra, för det hade varit så perfekt.

Tar mig vidare genom staden och ölglasen. Hamnar på flådiga barer i stureplan som jag och Felli överger för att återvända till våra stammissunkhak. Fler vänner och fler barer. Jag övertalas att stanna över helgen men jag återtar den tanken när nattbussen är en timme sen och jag tar hand om förstagångsfyllor i stället.

Promenerar upp skavsår med älskade Jasmin en hel dag.

Precis så som det ska vara.

Det är skönt att återvända hem och inse hur mycket jag har kvar där. Sedan är det skönt att komma tillbaka till mitt nya hem igen och inse att jag har saknat det och att det är här jag vill vara just nu.

Det blir april och snön faller igen. Vita helger blir till svarta nätter och du säger allt det jag väntat så länge på att få höra. Men du säger det med skärvor i rösten och två dagar senare ligger jag tyst i timmar på din arm och lyssnar till regnet. Ser på skuggbilderna fönstret projecerar på din vägg. Och sedan väljer vi att avsluta allt. Du räknar baklänges ned och jag plockar ned alla mina saker i en portfölj och tar dem hem till mig.

Något jag behöver när jag ligger nedbäddad mot gråmolnen och hoppas på åska.

Jag saknar

min syster som placerar solsystem på innerarmen
mina vänner i storstaden och på landet
solen mer än bara i glimtar
oförutsedda händelser, ofasta måltider
handlingskraft

men jag skriver med större vilja en någonsin och det är fortfarande nästan sommar här
fast vi inte ens gått in i april

Tanketrassel. Tusen gånger mitt liv. Jag köper festivalbiljetter och planerar Danmarksresor. Tiden går så fort. Så fort går allt och jag vänder om på samma vägar jag trott mig gå ända fram.

Wasteland.

Waste.

Fredagar med avslut som jag redan förstått skulle komma.

Lördagar med leenden och oändliga nätter
med teater
öl en kvart innan bussen går tillbaka, nio tjejer på en sportbar bland tvskärmarna med fotboll som halsar sina öl på fem minuter, tackar, bugar och går
dansar mig vinglig i mellanstadiedoftande lokaler
dansar vidare i korridorer med folk som spelar livemusik och sjunger
röker alldeles för mycket men det halsen inte klarar klarar hjärtat
sitter i morgonsolen och dricker wiskey
somnar kl. 10 på en fotbollsplan invirad i duntäcken, händer och skratt

Det du inte får får jag
sätter jag upp regler
låtsade krav
ett sådant
litet
skämt
men steg bort
går nästan alltid frammåt

Jag har köpt en grön tekanna som tickar. Den står rykande och högljudd på soffbordet. Sitter invirad i en filt och skriver till Nina Simone. Nog väntar jag fortfarande som en svart kråka på muren men natten domineras av en ensam kattuggla och den får kanske ta min plats snart. Jag talar bara i metaforer men tröttheten som kommer med regnet är realitet. Vindbiten vandrar jag genom fälten. Och jag kan väl inte säga annat än att jag trivs med det.

Jag har hittat en ny sjö med en eka och en ö. Tankarna kommer alltid som dom gör, men låt dem komma då.

Jag lyssnar bara på "dålig" musik för tillfället. Det är jag, Rihanna och de stela sittdanserna medan jag betar av mitt förflutna och min nutid i text. Får det redovisat och diskuterat. Komiken i det. När går verkligheten över i fiktion? Kanske nu. Kanske hela tiden. Och jag sitter ensam vid ett bord och vevar med armarna till LOUD och det kanske man inte ska i svarta diktsamlingar och svarta livet och svarta tankegångar men jag får skapa mina egna diskotek och jag har ändå ingenting att riktigt hålla mig till längre. Då får man skapa sin egen plattform. Playground.

Googlar på metadon och skriver om det förflutna och samtiden. Redigerar och rättar till. Jag får röka precis hur mycket jag vill nu. Jag ger upp begränsningar och allt får komma som det vill.

Den molande värken i magen. Tankarna. Illamåendet. Frosten som kryper i skuggorna. Tårarna som aldrig kommer, men kanske inte behöver det heller. Finner så mycket lycka i saker som inte är saltvatten.

Två dagar kvar till det jag längtat så mycket efter. Den jag längtat så mycket efter.

När jag sluter mig. Bestämmer mig för att bryta band. Byta band som i barndommens sagoböcker. "När du hör det här ljudet är det dags att vända blad". Det är dags.

Det är ingenting jag vill. Men någonting jag måste när avståndet blir för påtagligt och jag vet att jag inte längre kan finna anledningar till att hålla kvar. När du får bytas ut mot nikotin. Vin. Shots i olika barer. Och jag kan finna lyckan i olika bastakter i stället. Finna att jag inte behöver värka. För det är så jävla onödigt egentligen. När du ändå inte vill det tillräckligt, och jag inte längre vet vad jag vill.

Jag ångrar saker jag säger när jag tappar balansen och finner mig i trappor. Men du har sagt att du är duktig på att glömma så jag håller det som fana när mina ord gör sig påminda.

Sluta lyssna efter din röst. Sluta lyssna efter dina steg. Sluta gå i cirklar i feltankar. Bara sluta.