Comeda

Lyssnar på Yann Tiersen och önskar att lite mer kunde rinna ut i mina händer. Att mina fingrar skulle kunna knappa ihop den där engelskauppgiften, eller knåpa ihop något halsband, eller sticka klart de där sockorna eller kanske bara slå det där numret jag funderat på att slå ett tag. Jag vet att det inte är någonting annat än min ork och villjestyrka som hindrar mig. Min självdiciplin har gått och gömt sig och jag hittar på fina ursäkter som jag slår in i silkespapper och delar ut till mig själv så snart jag känner att höstvädret spelar in på mitt humör.

Det är någonting med det här vädret som har smugit sig in och befäst sig på min hjärnbalk. Mitt minne suddas ut och allting som sägs så fort jag stiger innanför porten på Globala mals ned till en grå massa och skapar en tjock beläggning över hela min mentalitet. Jag vill ju faktiskt lära mig. Jag tycker ju faktiskt att det är intressant. Men den där vardagsdimman lägger sig som strarr över mina ögon och får mig att stirra tomt ut i luften. Orden jag försöker formulera klibbar ihop till gröt i min mun och slår i golvet som otydbara.

Jag behöver dra på mig gummistövlar och ut och andas bort dammet över mina tankar. Vädra bort det där som börjar gro med löv vind och regn som inte doftar avgaser. Jag vill fly till den där stugan där min mormor gör för starkt te och det går en tjock katt runt och lägger sig på alla matbord. Jag vill sitta i mina kusiners fina lägenhet och kanske ta en snus till ölen bara för att leva upp till Norrlandsfördommen. Jag vill upp till Jämtland, fjällen, storsjöodjuret, staden som har fött fram gitarrtoner och brustna stämmor. Snart går jag sönder Östersunder.