Comeda

Trots att jag har så ont i halsen och benen att jag vill gråta, resultatet av två dagar som vettvillig cykelbrevbärare, så har jag hela dagen gått runt och nynnat på Tommys (i Pippi Långstrump) sång: för jag är lycklig för jag är lycklig ja jag är lycklig måndag tisdag onsdag...

Sitter i skolan i väntan på lunch och hamnade på arkivdelen i detta lilla internetprojekt. Valde att kolla igenom utkasten. Allt det som jag inte vågat publicera. Där ligger avskedsbrev, förtvivlan och förbjuden lycka. En liten gömd ficka för gamla känslor. Óch det förvånar mig hur snabbt jag kommer tillbaka till precis just då. Även fast det inte värker längre. Även fast jag inte tänker på det mer. Hur jag känner pulsen öka och alla inälvor dra i hop sig till en centrerad punkt någonstanns under halsgropen, i mitten av bröstet när jag läser saker som det här:



Självfall, avfall, sönderfall

Och kanske var det naivt att tro att avstånd skulle minska värken. Att lite perspektiv skulle få mig att gå vidare, ta lättare på saker. Men det är först nu, när jag kan se objektivt på det som hänt, som jag inser vikten av det jag blundade för. Och jag håller mig från skolan, till tunnelbanan, resan hem, vägen från tunnelbanan, trapphuset innan jag snubblar över tröskeln och inte kommer upp. Då ljusgula väggar stödjer när benen inte klarar tyngden. Och jag har aldrig ångrat mig förut. Det har aldrig tjänat någonting till. Men när du säger att du är mig mer trogen nu, än när vi var tillsammans, och jag faktiskt inser att det stämmer, då är det svårt att inte ångra att jag var så jävla dum och stannade kvar.

Uppbrott, avbrott, sammanbrott

.. och så rök håret

Det är är Alice. Alice är mitt och Marias första barn och en början på en filmfamilj som vi ska skapa tillsammans. Alice kom till under en tunnelbanefärd där jag och Maria talade om hur man känner sig på vintern. Hur man långsamt förfaller och hur vi bara ville bli så vidriga som möjligt. På natten drömde Maria om Alice, och efter en lång utekväll så gick vi upp på morgonen och bestämde att nu, nu är det dags att hon tar form.

Muggar är jätteviktiga för mig. Det är i princip omöjligt för mig att dricka ur en mugg som inte passar min sinnesstämning. Jag har aldrig sett mig som en person med tvångstankar, men där är nog den enda i så fall. För tillfället har jag börjat dricka ur en mugg som jag inte har rört sedan den entrade mitt kök. Jag blir lika förvånad varje gång jag drar fingertopparna över koppöronen i köksskåpet och stannar vid denna. Jag känner mig klyschig och lite pinsam, men är så glad för det ändå.

Jag kan inte förstå att det var ett halvår sedan det var sommar. Det känns verkligen som två veckor sedan. Högst.

Missar fyra tunnelbanor för att möta dina läppar.
Jag
som så länge letat axlar att vila uttröttade känslor på
somnar så lätt med näsryggen mot din hals
trots hög musik och dansande människor

Jag. Är. Så. Trött.

Sitter i skolan och håller på med en sammanställning av allas personporträtt som jag suttit med sen kl. 11. Den har raderat sig tre gånger och vägrar nu att spara sig.

Jag har fått min lön. Hälften av det som jag skulle få. Kul.

En fågel, en blåmes, flög in i skåpet jag gjort. Den lade sig bland papperssvalorna jag vikt, för att dö. Min lärare trodde att den hörde till "inredningen" och bar upp skåpet till utställningssalen med den lilla fågeln i. Han frågade mig sedan då han insåg att den inte var ditlagd av mig om jag ville ha kvar den eller om han skulle begrava den. Jag sade det sista så nu ligger den och vilar under snötäckena.

Nu ska jag hem och läsa ett drömspel och förbanna världen eller något i den stilen
det är fanimig synd om människorna!

Besökte en vacker kvinna på hennes arbete på våffelcafét på filmstaden i Råsunda.