Daniel Cowman
Sitter och slevar i mig hallonkräm och lyssnar på Leaving for Paris med Rufus Wainwright och önskar mig till Montmartres branta trappor och Paris i vårsol. Nu är det bara två månader kvar. Två månader kvar till Paris och två månader kvar till min 18:års dag.
Helgen vart ganska underlig, satt och skrev labbrapporten på fredagen, men fick panik och var tvungen att ta mig ut och träffa någon så jag åkte till Östermalmstorg och träffade Hannah, Kajsa och Albin. Vi snackade med en kille som presenterade sig som blondinbellas ex och skulle gissa namn på alla. Gud vad man har tappat all identitet om man presenterar sig som "BlondinBellas ex."
Lördagen var arbetsdag, provjobb och det gick fkt rkt bra och jag tyckte det var roligt. Har jobb varenda helg månaden ut och träffade en man att bli förälskad i. Jag hoppas han kommer tillbaka och fiskar i ankdammen med pojken med downssyndrom som han är personligassistent till. Är fruktansvärt kär i honom just nu!
Efter jobbet åkte jag in och demonstrerade och fuldansade och ramlade på isen i medborgarplatsen. Georg sprutade eld och vi skrek slagord. Sen mötte jag upp Hannah och fick en flaska champagne av henne som blev kvällens drivbränsle. Efter några misslyckade rundvandringar på söder som jag ändå inte var pepp på, så hamnade vi i gubbängen på en fest hos en gammal barndomskompis. Jag vart matad med alkohol av en tjej som sen ville bjuda in sig själv till min lägenhet och min säng. Det hela vart lite väl underligt vid slutet och alkoholen sprätte iväg alla hjärnceller och tog kol på orken så jag gick hem med någon i handen, fick en hejdåkyss och gick och lade mig på vardagsrummsmattan hemma och hade konstiga konversationer med Jo och hennes vän Erik. Han hade en konstig astmaapparat och ville knäppa iväg grisar med fingrarna så de flög. Jag somnade så fort jag lade huvudet på kudden och vaknade upp av Jasmin som kommit hem från Thailand. Så nu blir det till att träffa människan som säkerligen kommer vara gyllenbrun och tiotusen gånger fräschare än jag då jag känner mig som någonting man hittar i en 80-talsskräckfilm med dåliga effekter.