Jag älskar de ögonblick då folk glömmer bort sig och gör saker instinktivt
I dag när jag åkte tunnelbanan stod det en kille bredvid mig. Han hade svart stripigt hår, skäggstubb, synthkläder och såg helt enkelt ganska hård ut. Han hade enorma hörlurar nedtryckta över den svartgröna mössan och stampade stelt i takt med musiken. Plötsligt dras hörlurs-sladden ur hans musikapparat och Håkan Hellströms gladfjolliga röst strömmar ut ur hans ficka. Han ger ifrån sig ett skrämt pip och dyker emot fickan och fummlar panikslaget med adaptern. Rätar rodnande på sig och kollar försiktigt runt i vagnen om någon har sett eller hört. Jag kollar ut genom fönstret och lyckas med en kraftansträngning hålla mig för skratt.
Oh no haha, jag brukar faktiskt drömma mardrömmar om att det där ska hända mig!
haha det är sant, fast jag tycker de panikartade ljuden man utstöter utan att tänka på det är värst. Eller om man går o lyssnar på musik och så kommer det någon man bara känner sådär och så hälsar dem o så hör man inte sin egen röst när man hälsar men man rkt känner hur mesigt och pipigt det blir. Det är HEMSKT! Haha