Comeda

I kväll satt beställde mamma hem thaimat. Sen satt hon och jag och drack rödvin och åt praliner och skålade för att vi tagit oss igenom veckan som gått. 

Zimbabwes skuldkris har satt sig som en hård klump i magen. Jag hoppas den löses upp med glögg och pepparkakor samt de fina vänner som snart kommer över.

Jag sade upp mig idag. Jag sade upp mig idag. Jag har sagt de orden, den meningen ett flertal gånger idag, men orden känns fortfarande kantiga och ovana i min mun. Jag sade upp mig idag.

Jag sitter och pluggar på Afrikas historia och lyssnar på Nina Simone som sjunger om slaveri. Jag måste bestämma mig om jag vill fortsätta slava på konsum eller om jag ska säga upp mig. För jag fick det klart för mig att det var antingen eller. Inte för att jag jämför min situation med slaveriet på 1600-talet. Bara nästan.

Afrika Afrika Afrika. Jag sitter och läser om Zimbabwes historia och hamnar på en hemsida om Rhodesia, det forna Zimbabwe. Nice tänker jag då det är fullt med information. Jag börjar reagera lite på folmuleringarna efter ett tag och tillslut uppnår dem ett klimax. Jag har hamnat på en sida som tyckte kolonisationen var någonting bra och positivt. När jag hittade meningarna : Ett gott folkmaterial skapar en god nation och den här gruppen var av bästa tänkbara folkmaterial. De flesta var engelsmän, men där fanns även boer, tyskar och fransmän från bra familjer med hög social status. Vart jag bara så arg att jag avbröt mitt arbete totalt och panikåt pepparkakor tills jag hade lugnat ned mig. Jävla idioter.
Bilder hittade jag också, från Rhodesia. Bara på de vita kolonisatörerna samt några på "de traditionella Rhodesiska familjerna" vilket var såklart beniga stackare med 50-talet barn. Så galet vinklat och läskigt:




Överskriften till den sista bilden var "mördad av terrorister" MGAAAAAAHHH!

Jag sitter i Täby iklädd pappas stickade tröja, otvättat hår och glasögon som immar igen då jag dricker ur koppen bredvid mig. Jag har tagit en paus i Afrikas historia som jag tror kommer vara natten ut då jag och pappa ska kolla på någon gammal serie från när han var barn. Kråkguldet och pappa hade tydligen en likadan mössa som huvudpersonen vilket nog var bland det coolaste man kunde ha just då. Jag bygger på mig inför vintern med choklad, te och äppelpaj. Planterar tankar och låter saker gro under huden. 

Anteckningar från tre-tiden:
Och vem är jag bland alla dessa alkoholångor och förtroenden. Vem är jag utifrån barndom och vem är jag nu bland alla dessa människor. Farsta 18min och jag är bara ciggen i min hand och förvirringen om vem jag är. Nu.

Allting sköljs bort. En kvart kvar av all den tid som skapar mitt liv. Utan en skrivbok förblir jag handlös i elektronikens våld. Och ett sms om längtan kliar nästan mer än min kind. Hur mycket styrs utifrån normer och vem är jag i ett högstadiesammanhang? Är jag någonsin någonting annat än min historia och det jag framställer mig som. Jag undrar ibland hur folk ser mig utifrån och vad jag och andra har för bild av mig. Sömn. Kom till mig. Jag vill vakna som mig själv. Jag är inte det här tillståndet. Eller?

Och någonstans i allt detta bryderi sitter jag och gungar i takt med det växande illamåendet och suddiga nattmänniskor. Tror mig lite för djup och förlorar mig i dekadens. Det är så svårt att veta någonting alls.

Och efter fyra timmars sömn får jag upp och kolla på dåliga filmer om rattfylleri. När introduktions handledaren drar fram en alkoholmätare ber jag till gud att man inte skulle behöva blåsa. Kugga på promillehalten på en introduktionsutbildning hade kännts sådär.

I dag spenderade jag 100kr på någon annans minnen. Först tänkte jag att det var dyrt, men sen när jag gick igenom bilderna så insåg jag att jag hade ett helt liv i mina händer. Tänk hur lätt allting blir obetydligt i den här världen.

Min mamma har varit snäll och köpt thaimat som jag äter trots att jag inte är speciellt hungrig. Hon säger att jag borde sjukskriva mig imorrn och jag letar bara efter axlar att lägga huvudet på.

Det är först nu i efterhand som jag förstår hur naivt det var att tro att det inte skulle hända igen. Det händer alltid igen.
Det är så mycket inom mig som motsätter sig varann.
Jag kan inte inte inte plugga. Det går bara inte, och jag har hur mycket som helst kvar. Jag gräver ned mig i gamla fotografier och letar efter hela meningar.
Kanske te. Kanske sängen. Kanske Afrikas historia.

Sunday morning
only fog on the limbs
I called it again
what do you know
And I filled our days
with cards and gin
You're alight again, my dear

Hela gårdagen var otroligt underlig. På jobbet fick jag höra hur vacker och underbar jag var av en okänd man och därefter fick jag frågan om jag var trött då jag tycktes se sliten ut av en arbetskamrat. Jag lutar mest åt det sista alternativet då jag såg ut som jag precis vaknat, vilket jag ipricip hade också.

Kvällen bjöd på maskerad, sockerchocks-vin, fina människor, skador och en skopa ignoration som jag redan förutspått. Och le grand failure då jag med en mindre fläskläpp hoppar in i en bil och ska försöka spela nykter men råkar fastna med handen imellan då bildörren stängs igen och står så ett tag innan dörren öppnas igen. Blaha och så vidare.

Jag har myror i hela kroppen och vill springa hoppa skrika dansa men ska iväg och jobba till klockan tio istället. Och jag har brutit mina mellanmjölksgränser och skrev jag saknar dig och fick ett jag saknar dig tillbaka. På fredag får det visa sig vad framtiden tänkt sig.

Jag vill inte sova.

Tre missisippi, varför sitter du bredvid? Och jag räknar mig lugn.

Russin, inflation, afrikansk dans, mjölk, te, kyla, Zimbabwe, sindebele, cocorosie, noppriga filtar. Varför kan jag inte säga nej? Jag övertygar mig själv att jag vill men vill jag verkligen jobba fyra dagar i veckan när jag skulle jobba högst två? Nej nu ska jag ta ut min frustration på väggarna i lokalen.

Det är sista dagen på sportlovet och det går bara dåliga program på TV. Jag har sytt mig ännu en klänning jag aldrig kommer använda och drömmer mig tillbaka till gårdagen med te, rödvin, två-timmarsdiskussioner om insuinationer, glad-dans och att snurra med armarna rakt ut till beirut, siki siki baba och framåt tvåtiden även lars winnerbäck i de underligaste kläderna vi kunde hitta i Marias mammas garderob. Men nya tag, kamrat. Afrikaprojektet blir kul..