Comeda

When the birds are sleeping
That's when the trees sing
You left your winter clothes,
And your teeth marks in my skin

So shake the leaves, off the trees,
Watch them float down the stream
Your son, your daughter
Swimming in the water

And I miss you, even when you're around
I'm a black cloud,
Sending lightning to the ground

So darling please, show your teeth
Just one more dance to help me sleep
..., cold water eyes
Fill the past with friendly nights

Human skin, can be hard to live in
You'll feel better in the morning
Wash your hands in the lake
You've got a heart...

Trails lost in the snow
Make way for winter's eerie glow
And that black rock in your bedroom
I hope you'll climb it soon
In your boat, tied to a tree
I hope you'll find the sea

Throw me a dream please, it's been a dreamless sleep
For such a long time, such a long time
Sing myself awake
Watch the branches break
No one could ever take your place

Wash your face in the lake
You've got a diamond under your skin

Jag har skrivit dagbok sen jag var elva år. Det blir snart åtta år av hemligt skrivande i olika små häfften och böcker. Åtta år av mitt liv har dokumenterats. Samtidigt när jag bläddrar igenom dem nu så här i efterhand  ser jag hur lite jag verkligen valt att dokumentera. Det är ingen förskönad bild, snarare förfulad, och det är så mycket gåtor och kodord, som om jag var rädd att någon skulle läsa dem, eller som om jag skrev dem till någon.

Jag brukade ofta tänka att jag skrev till mig själv i framtiden. Kunde lägga till någon rebellisk slutkläm på saker jag skrev som jag antog att mitt vuxna jag inte skulle gilla. Saker som var för starka eller helt enkelt utmärkte en period allt för mycket. Det finns vissa av dem böckerna jag inte vill öppna, som jag inte är redo att öppna än, men på något sätt känns det betryggande att ha en stor del av sitt liv nedklottrat på papper. En biografi i 16 delar.

Jag lever i förnekelse för tillfället. Det får bära eller brista, vad är väl ändå ett arbete i skolan? Det kan ju vara fruktansvärt långtråkigt och dö trist och alldeles.. alldeles.. ja inte så mycket mer än det egentligen.

I dag har jag vart på min kära systers venisage på Moderna Muséet och träffat en vacker flicka.

Orissa eller Malawi eller Orissa eller Malawi eller Orissa eller Malawi eller Orissa eller Malawi. Orissa..eller Malawi?

Tänk att det har gått 4 månader.

Jag håller andan.