Comeda

Himlen
är en höjdhoppsmedalj
bakom persiennerna.
Jag kokar pasta
och tänker på min vän i havet.
Varje dag dammtorkar jag
slagfältet i mitt huvud
och svartbygget i mitt hjärta.
Mitt liv är ingen mäklardröm.
Jag är en kvinna utan eldstad
och takrosetter
och utlandsprefix.
Varför?
                    

                      Kristina Lugn

 

Medan hjärtat slår "jag är jag är jag är"

Jag kom till Spanien med ett felaktigt nummer och utan språk. Fick leta mig fram till en stängd port och knackade dörr efter dörr med det ord jag kunde till hjälp: "Amigo". Satt i trappuppgången med hemlösheten och en uppmaning till tårar. Men så kom stegen och jag fick kliva in i en lägenhet med mönstrade golv och två balkonger. Fick ett eget rum och doften av Barcelona. Kvällen med tapas och fina barer, torg där människor sitter på marken.

Felicia och Mina pluggar spanska om dagarna och jag skriver på balkongen i solen. Dricker kaffe med skummad mjölk och köper persikor som är lika stora som båda mina händer. Jag förstår att Felicia och Jasmin har trivts bra här. Jag älskar det lilla jag sett av staden. Den ter sig så annorlunda från de korta gånger jag varit här tidigare. Det är vackert och folk sjunger högt på gatorna. Nu har någon dragit igång ett rejält trumsolo utanför balkongen. Det är fett med andra ord. I morgon ska jag gå upp tidigt och leta mig genom gatorna.

Och så satt jag här. En lätt resfeber, men inte mer än några grader. Beslutet på riktigt först för två dagar sedan. Barcelona. Städer som inte doftar regn utan sol. I stället för den där burken med d-vitamin jag planerat att köpa för att inte börja se svart. En ny skrivbok, en brun. En ny dator, en efterlängtad, skrämmande dyr. De får följa med och skapa mina dagar.