Comeda

Tänk att jag kommer somna här i Sverige i natt, men vakna upp i Danmark i morgon.

Knark.

Idag har jag verkligen vart en liten hemmafru. Jag har diskat, lagat mat, bakat, städat, handlat, dammsugit och lyssnat på P3. Nu måste jag tonår:a upp mig lite och lyssnar på distillers, dricker kaffe och röker. Hyffsat sorgligt ja, men ganska skönt. Jag längtar till Danmark, jag längtar till i morgon, jag längtar efter att springa runt i en enorm kanindräkt i Täby. haha.

Jag letar avtryck på min hals, mitt bröst, mina skulderblad och mina armar. Något som kan förklara lite av det allt jag undrar över. Några lätta blåmärken som talar om i fall allting bara är tankefoster. För det är något som växer och jag vet att jag formar mina meningar i klichéartade satser, men jag är rädd. Jag ska sluta tala i metaforer och alla meningsbyggnader kommer byggas på tills de knappt betyder något längre. För jag tror ändå att jag är bäst på tystnader.

Jag vill dansa mig halvt medvetslös till elektroniska toner. Men jag antar att skriva en artikel om arbetsförhållandena i Kina också är rätt nice..

Det är någonting melankoliskt över min moders gamla foton från när hon växte upp. Någonting uttråkat och vackert.

Hum skumt. Vad är chansen att min gamla idrottslärare Mike dyker upp på en utriven tidningsbit när jag gör papiermaiché ballonger? Nu sitter i alla fall en ca. 1cm stor mike och blickar ut från en av mina pappersballonger, så tydligen är chansen hyffsat stor. 

I dag är det fredagen den 13:e, i morgon alla hjärtans dag. Ganska rolig slump, man kan ju undra hur många som bryter upp i dag för att bli tillsammans igen under morgondagen.

Alla hjärtans dag är en sån onödig dag, inbringar bara ångest och instabilitet. Prestera för att visa din kärlek och toppa hellst alla andra på köpet. Tänk, det här är första gången jag har någon på alla hjärtans dag, men jag villinteorkarinteskainte pressa fram något kärleksbudskap genom en smörig kärleksdikt eller en bukett röda rosor, inte just imorgon, inte när jag måste. Det är så mycket alla måsten tar död på. 14:e februari ska firas med en familjemiddag, och inte med min familj. Och ja, jag är skitnervös!

Det är fruktansvärt frusterande att inte fatta någonting av kvadreringsregler, distributiva lagar och polynom. Jag har sannerligen fasnat på ett nollställe i matematikens värld och om jag ramlade imorse är det ingenting mot hur handfallen jag står inför matten. Jag skrapade upp armen och knät för ca.12 timmar sen, nu skrapar jag upp mitt förstånd.

Jag tappar tidsuppfattningen när snö blir till regn och alla skriker ord som inte formas till meningar i mina öron, utan bara fastnar som små små glasbitar på trumhinnorna. Du viskar in dem i min hjärnbalk och sätter igång tankar jag egentligen inte vill tänka. Och jag har börjat bita på naglarna. För det som inte får fastna bildar svarta lager och bygger upp klor tills nagelbanden rivs upp av sig själva. (och jag är rädd att jag river upp dig också)

Och jag är excentrisk och bakar bröd, dricker kaffe och röker . Lyssnar på soundtracket till min faders liv och försöker samla upp mig själv till en mer fullständig bild.

Kommer sent, ramlar in, utan ursäkt
Inget liv, utan stil, går på ångor
Om du stannar faller du, kommer aldrig upp igen
rullar ner, stänger in, glömmer bort

Spelar in, hänger ut, sena nätter
Sköljer ner, kastar upp alla pengar
Ångrar du dig inte nu, kommer hem strax innan sju
Annan dag, det blir bra, trodde du

Här och nu, du och jag, fast nån annan
Samma sak, annan smak, måste prova
Snappade upp en nödsignal, hjälpte till och trillade dit
Ännu en, kärleken, sänkt igen

Kom igen, vi drar hem, jag är klar här
Äntligen, längesen, jag vill inget annat
Jag tar sats från himmelen, landar hårt i tystnaden
Inget sett, inget hört, inget sagt