Comeda

Ok ok ok då drar jag och Maria till Amsterdam i morgon då. När hände detta kan man undra. Hjärtat på högvarv, tankarna i trassel. Fantastiskt fantastiskt!

Typ såhär bra mår jag lixom bah

Norrtälje

Finaste finaste Agnes kom till mig på fredag kväll. Trotsade snöstorm och sl-trafik och hamnade med en tekopp i mitt rum. Hon är bland det bästa jag vet och jag sjöng låtar för henne jag inte sjungit på flera år tills fingrarna inte riktigt kunde greppa gitarren längre och sömnen kallade.

Nice med en timmes gratis massage för att hälsopedagogerna utbildar sig till massörer för tillfället på min skola. Känns ganska värt efter en dag med att fika och vika tottoro i origami på lektionstid. Och i morgon har jag bara kroki och frigörande dans på kvällen.
Celebrity rehab x 2 - yes please!

Idag har jag varit så rädd för att försvinna. Som när man var liten och satte händerna för ögonen och trodde att man inte existerade i fysisk form längre, bara för att man inte såg någonting omkring sig.

Jag har en benägenhet att arkivera saker. Lägga dem på fasta platser, få översikt. Placera mina tankar, minnen och händelser i konkreta former så att jag känner att de blir på riktigt. Att livet inte bara rinner genom mina händer. Kanske är det någon typ av rädsla för döden. Att inte finnas kvar. Kanske är det någon typ av egocentrism. Att vilja lämna avtryck, sparade intryck. Att få veta att jag lever, och att jag har levt. Jag har alltid skrivit dagbok, alltid skrivit ned tankar och känslor. Sparat foton, brev, kvitton, biljetter och minnen. För att kunna komma tillbaka. Precis. När. Jag. Vill.

Och kanske är det därför jag hamnar här.

Och det är ofta som jag kommer på mig själv och skäms lite när jag inser hur mycket av mig själv jag sorterar in i överskådliga kategorier med halvdanna åstadkommanden. Tre bloggar, flickr, myspace, vimeo, facebook, dagboken, fotoalbumen, ritblocken. Allt det jag tänker att jag ska lämna kvar, när jag ju faktiskt finns här. Nu. Lite som mina första dagböcker jag skrev för framtiden. När jag var elva år och sådär elvaåringspretantiös som inte ens är speciellt charmigt, och började min vita dagbok med kaniner på med " Om någon hittar den här dagboken när jag inte längre finns, så hoppas jag att personen tänker på mig som en vänlig person. Kära hälsningar, Hanna Alfredsson". Ugh.

Lite bitar från verkligheten innan jag åker till min ö igen..