Comeda

Myror i brallan-Ola tar kokain och jag spenderar lördagen i fosterställning lyssnandes på Jojje Wadenius visor. Gör solkatter med två meter höga spegeldukar med min far och håller hans 86-åriga grannes hand. Den är så mjuk, det känns nästan som att det inte finns någonting kvar av den. Hon för min hand mot hennes kind och håller kvar den där medan hon pratar om andra världskriget och hur det är att bli gammal.

Det är söndag och jag sätter på mig en blommig barnklänning och åker ersättningsbussar. Fruktträden blommar, det är grönt och jag äter glass med människor jag älskar. Jag sitter på bussstationer i timmar och väntar i solen, väntar på att tiden ska gå. Att jag ska växa i mig själv igen. Blir bjuden på pingstkyrkokolor av en gammal farbror. Han kallar dem karameller även fast vi båda vet att karameller är hårda. Han tycker om att gå i krykor, en gång gick han till fyra stycken på samma dag säger han och skrattar finurligt. En var en baptistkyrka. Kolan fastnar i tänderna. Det står "Älska gud, älska människan" på dem och han skulle blivit bonde om hans far hade fått bestämma, men han hamnade på järnvägen i stället. Han ger mig ännu en kola och går av två stationer innan mig.

Nu är det måndag igen.

I en liten bok med titeln "Gjentagelsen", eller "Upprepningen", skriver SØren Kierkegaard:
"Upprepningens dialektik är enkel; det som upprepas har en gång varit, annars kan det inte upprepas, men just det, att det har varit, gör upprepningen till det nya. När grekerna sa att all kunskap är erinring så sa de: hela tillvaron, som är till, har varit till; när man säger att livet är en upprepning så säger man: tillvaron, som har varit till, blir nu till. Om man inte äger erinringens kategori så upplöses hela livet i tomt och innehållslöst buller."