Comeda

Löpsedlarna kastar ur sig feta svarta bokstäver. Mamma frös ihjäl utanför ICA. Och jag undrar vad jag gör här. Vad fan gör jag här?

Det var i alla fall ljust då jag gick kl. 17 (...) från skolan. Att det sedan tog två timmar att komma hem är en annan historia. Kom hem och insåg att jag hade glömt posta senaste utkastet av mitt repotage. Men vad gör väl det då jag har minst tre andra uppgifter att ta mig för?

Vardagen känns som tagen ur Tove Janssons Trollvinter. Det är en säkert två meter hög snödriva utanför mitt fönster och om jag bara vore några år yngre, eller hade någon tid jag inte behövde begrava mig i skolarbete, så skulle jag bygga grottor, gräva gångar och åka ruschelkana ned för den. Fast det är vid sådana tillfällen jag skulle behöva ett yngre syskon som täckmantel så jag inte skulle bli inkasserad av gubbängens psykiatri för jag är ju ändå snart 20. Jag har plockat fram gitarren för första gången på flera månader. Låtit dammet mellan stålsträngarna fastna i mina fingeravtryck och börjat nynna på några nya melodier.

Alla hjärtansdag och min arma moder hade lämnat ett russinhjärta på bordet

Mitt rum är så fruktansvärt kallt. Sverige är så fruktansvärt kallt. Skulle helst bara vilja bygga en koja under mitt täcke, regregera, krympa och kanske fixa mig något sånt här:

Sha la la la Romeo blöder och mina läppar spricker. Ännu en dag för alla hjärtan och de startar fonder för att förhindra hjärtinfarkter och andra skadade organ. Ännu. ingenting. för. hjärnspöken. Orkeslösheten växer i mitt sinne likt en tumör. Dansar bort mina nätter med en öl i ena handen, och frånvarandet av mina skolböcker i den andra. Det där med diciplin. Det var väl inget viktigt. Eller?

I går anlände ett brev från Agnes hela vägen från Frankrike. Jag saknar henne och önskar att jag kunde ligga bredvid henne på sängen i hennes gula rum och kolla på trädgrenarna som stäcker sig mot himlen genom hennes takfönster.

Jag har alltid varit intresserad av kontaktannonser. Att på högst tre meningar sammanfatta hela ens person och lägga ut till allmän beskådning faschinerar mig och jag undrar ibland vad jag skulle skriva själv om jag fann det aktuellt. För ett tag sen började jag samla på kontaktannonser, inte maniskt varje dag utan bara någon gång då jag såg en som fick mig att skratta till, någon som har skippat romantiska middagar och långa promenader och försökt lite extra, på gott eller ont. I början hade jag något projekt om att jag skulle hitta den perfekra partnern till dem via en annan kontaktannons, men det gav jag upp rätt snabbt då det skulle bli ett heltidsarbete. Men det är fortfarande med jägarglimten i ögat jag spanar igenom kontaktannonserna i morgontidningen. Vissa undrar man ju lite vad som försegick i deras huvuden när de skrev annonserna. Som kvinnan som letar en rullstolsbunden, konstintresserad kvinna som ska bo (låsas in?) i hennes hus på gården, eller Emil-killen. Vet han inte att Ida är hans syster? Tur att han inte har någon flaggstång i alla fall...