Aug. 20, 2011

I början av sommaren trodde jag att jag skulle försvinna. Jag kunde riktigt se hur min hy blev allt genomskinligare under posten-t-shirten och hur min röst bands till mina stämband, lät munnen förbli stängd.

Kanske är det därför jag inte riktigt kunde ta förväl av någon när jag åkte. Jag såg det som en del av mitt försvinnande. Det där sista steget in i dimman. Kanske för att jag inte klarar avsked, det var det som gjorde att jag spenderade nästintill alla mina måndagar och fredagar i tårar föregående halvår. Kanske för att jag inte ser det som farväl, utan att vi kommer ses snart igen.

Nu befinner jag mig hur som helst på Öland, bland majsfält, pumpaodlingar och valmo. Och jag är lycklig här. Jag känner mig så hemma. Jag har varit här så länge redan innan jag kom hit.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback