Avalon

Jag letar avtryck på min hals, mitt bröst, mina skulderblad och mina armar. Något som kan förklara lite av det allt jag undrar över. Några lätta blåmärken som talar om i fall allting bara är tankefoster. För det är något som växer och jag vet att jag formar mina meningar i klichéartade satser, men jag är rädd. Jag ska sluta tala i metaforer och alla meningsbyggnader kommer byggas på tills de knappt betyder något längre. För jag tror ändå att jag är bäst på tystnader.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback