The Cure
Det här är andra konserten i rad som jag tänkt att det här vore verkligen perfekt om jag hade haft en ståplats. Jag och Tone hamnade på sidan, nära utgången och jag vart sändigt distraherad av allt som hände där, vakter som kom, bråk, kärlekspar och spyfulla postpunkare, men det var underbart underbart underbart ändå.
Robert Smith är fantastisk trots de extra kilona och det grånande håret och de andra bandmedlemmarna var bara så sjukt klockrena, den kutryggiga flintskalliga mannen i svart kjol, och den blonde långe hisphoppige basisten. Robert sjunger som om det fortfarande var tidigt 80-tal och de just slagit igenom och man kan inget annat än älska det, trots att man sitter på en hård stol omgiven av män i 50:årsåldern, med en avslagen öl i handen och småfryser mitt i allting. Tredje extranumret gick knappt att beskriva.
Robert Smith är fantastisk trots de extra kilona och det grånande håret och de andra bandmedlemmarna var bara så sjukt klockrena, den kutryggiga flintskalliga mannen i svart kjol, och den blonde långe hisphoppige basisten. Robert sjunger som om det fortfarande var tidigt 80-tal och de just slagit igenom och man kan inget annat än älska det, trots att man sitter på en hård stol omgiven av män i 50:årsåldern, med en avslagen öl i handen och småfryser mitt i allting. Tredje extranumret gick knappt att beskriva.
Kommentarer
Trackback