Comeda

Står i publiksamlingar och låter basen slå mig baklänges. Jag i rädslan för för mycket och för litet. Du med din vilja och ditt mod och jag med för mycket lösa trådar. En annan under huden. Någon som krymper med utandningen men hugger till ibland när jag tillåter mig falla in i det. Du skriver låtar till mig och spelar upp dem när vinångorna är tunga och jag bara inte orkar stå emot. Inte för att jag inte vill men för att stora delar av mig fortfarande inte kan.

Men kanske handlar det inte om det senaste, när du ger mig stora ord och hoppas på att muskelvävnaden över hjärtat ska växa tillbaka. Kanske handlar det bara om insikten i att det aldrig var eller blir tillräckligt. Och att det är det som gör ondast.