Comeda

Hickar, snorar ned dina tröjärmar. Saltvatten. Alltid detta saltvatten. Och jag kan inte ta av mig din tröja fastän jag borde. Och även fastän jag vet att det var mitt val kan min kropp inte sluta skaka.

Den där påsen i hörnet. Jag förmår mig inte röra den. Den är för mycket för mitt psyke att bära. För full av det du ville radera då du kastade alla våra minnen, rev sönder alla kort och skrek att du aldrig ville se mig igen. Och jag höll krampaktigt fast. Förstod men förstod inte vad jag hade utlöst. Slog bort allting och lät din mamma trösta mig när jag inte kunde sluta gråta. Kände mig som en hycklare för du förklarade ju att det var så lätt för mig att släppa allt. Och att du skulle ta tillbaka mig när som helst. Och jag försökte förklara varför du inte skulle älska mig. Att det fanns så många bättre. Så många som inte bråkade om småsaker, inte bodde i fula små lägenheter i grå förorter, inte grät hela tiden, inte luktade svett, inte skrattade åt konstiga saker, inte hade damm i alla hörn av sitt rum, inte hade en läskig mamma och inte missbrukade te och koffein. Och du sa jag vill inte ha någon annan.

Och hela min kropp drog ihop sig i fosterställning. Ditt golv blev ett hav och mitt vaggande fram och tillbaka skapade dyningar, svallvågor, storm. Rösten bar mig inte utan bröts mot dina vassa ord som jag visste att jag förtjänade. Kröp ut på gruset med en bruten ryggrad och en förlorad vän.

Finner mig under en gatlykta samma natt med dina läppar mot mina. Du får kyssa mig om du vill och det är så lätt att kyssa dig. Det är så hemma, invant, tryggt. Rätt. Jag hade glömt hur bra du är på att kyssas och jag vet att jag förstör dig. Du som kommer kämpa tusen gånger om
för mig
för oss
Och jag kommer alltid älska dig.

När den här stormen är över. När alla de här svarta åskmolnen blåser bort. När regnet slutar. Då ska jag älska dig villkorslöst och låta kärleken ta över det som värker.