Comeda

Feberfrossa
Du tar alla ord. Gör dem till dina. Detta är ingen anekdot. Ingenting att samla på i svärisk längtan efter någonting större. Vad är det som krakelerar i min gom? Det är inte mina tänder. Mina rotfyllningar sitter i min benmärg. Liksom du. Och jag letar felsteg som så många gånger förr. I magsyra, svart kaffe och nikotin. Det bränner i buken. Allting sitter fast och
ja,
det värker. Men det visste du väl redan?
För din blick är grumlig och
suddar ut
allt som går att sudda ut.
Du kallar det magsår, jag kallar det kronisk ångest. Mellan dina revben etsar den sig fast och skapar bosättningar på okuperad mark. För det här handlar inte om samhällsskylldighet och klassklyftor. Det handlar om dig och mig, och dina kval. De lever mellan oss
och skapar vakuum.
Vi sugs in likt högtryck. Blir lika torra och kalla. Vi ropar. Skriker efter regn.
Värme
Kärlek
Lyssnar du?

Jag leker med fingrarna över dina ögonfransar. Rycker av dem och skapar solfjädrar.
Så jag kan blinka lika förföriskt som hon kan.
För min kropp blir aldrig hennes hur många av hennes kläder jag än sätter på mig. Och hur många gånger du än säger hennes namn i stället för mitt.

Min hud är uppbyggd av glasfibrer. Får dig att klia. Ger obehagliga utslag vid varje närkontaktsförsök. Jag blir törstsläckare åt dina fördommar.
För jag är lika lite du som mig själv.
Illamåendet pulserar i halsen. Jag släpper ut luften långsamt.
Andas ut andas ut andas inte in så länge det inte gör mina lungor ännu svartare.
Och jag ska bygga oss ett vindskydd mot allt det där som alla andra påpekar. Av granris, ekkvistar och min räddsla. Så du kanske inte lämnar mig.
1234567
Så lång tid är det kvar. Innan vi förseglar det.
4 månader
och jag skakar
Inte av köld den här gången, det är 600 grader celsius utanför den där dörren jag aldrig kommer förbi.
Vi förbränns.
2 Stationer kvar.
Jag spyr jag spyr jag
andas in