I could write you a new song each day

Det är läskigt sånt där.. som jag knappt vill kalla vid namn. Det är otroligt sjukt stort skrämmande och ohanterbart. Och om man nu väljer att kanske kalla det vid det där ordet som jag egentligen inte tycker så mycket om. Vad gör det mot en själv? För jag känner att jag håller på och förvandlas till ett par skakiga knän, en fuktig blick, nervösa skratt och hjärtklappningar. Jag är påväg att bli sådär fruktansvärt banal som man bara inte får bli. Eller bara inte jag får bli? Jag är så rädd för det där folk kallar kärlek. Jag håller på att förvandlas till en trånande tonårsklyscha och jag känner inte riktigt igen mig själv i allt det här rödrosa som klibbar mot mina kinder. Jag svamlar. Och vill bara hem och träffa dig så snabbt som möjligt innan jag skakar sönder mina leder eller dör av en hjärtattack. Jag kan ju inte bara ligga här o kolla på amerikanska filmer hela tiden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback