Comeda

Vid den här tiden förra året stod jag och målade bänkar i solen på djurgården åt parkteatern med en lugna-favoriter-lyssnande nazist som först knivhotade mig och sen frågade om mitt nummer. Jag hade svart hår och piercing i underläppen som jag började tröttna på. Det var varmt då och vi kunde sitta ute vid hamnen i solen och röka och jag talade om för honom varför jag inte gillade honom och han varför han inte gillade mig, sen tog vi en cigg till, drog på musiken och målade fem bänkar till var. Gröna. Jag visste inte vad som skulle hända när det jobbet var slut, det återstod att se. Jag drack te eller kaffe med massa mjölk och kände mig låtsasvuxen bland alla inbitna arbetare.

Nu går nästan allt på rutiner. Jag vaknar, går till skolan, möter upp någon eller åker hem, försöker plugga, försöker göra någonting annat, somnar, vaknar, går till skolan, somnar, vaknar, går till jobbet, somnar. Jag är så trött trött trött, jag undrar om det är rutinerna som gör mig så orkeslös. Jag presterar nästan ingenting. Jag har som inte tid. Tar mig inte tid. Orkar inte. Jag mår inte dåligt, jag mår bättre än jag gjort på länge, men jag är så trött. Nu har jag blivit kallad till ännu en arbetsintervju, på konsum den här gången. Jag känner nästan för att ringa upp och säga med snorkig röst till receptionisten "Nej tack du, jag vill minsann inte ha något jobb. Nu ska jag vara ledig och göra saker jag vill. Jag ska vara kreativ och impulsiv och vakna upp ur min svenssondvala. Så ha det bra, vi kommer i alla fall aldrig ses!"  Men likväl vet jag att jag kommer infinna mig på Coop Konsum i Bromma kl.14.00 på fredag, med alla mina papper i handen och ett inövat handslag.